Jag återvänder då och då till en bok som heter ”Wild dog dreaming” av Deborah Bird
Rose.
Hon skriver om ’kärlek och bevarande’, och genom att utforska Dingon som symbol och subjekt sammanväver hon västerländska och drömtids-Aboriginska perspektiv. En av hennes teman handlar om att vi människor arbetar för att bevara det vi älskar (Michael Soulés tankar i grunden) och något som jag denna läsning fastnade vid var hennes tankar om att en reaktion på den massutrotning av arter som pågår idag är att människor ställer in sig på att älska mindre. Istället för att kämpa mer för att rädda det vi älskar så skapar vi en värld där vi älskar mindre. Det var en ny tanke för mig och något som väckte många tankar. Vi ser ju idag en utveckling i många samhällen där empatin hotas, där vi tidigt nås av mängder av nyhetsbilder som trubbar av medkänslan och där fokus på konkurrens och individ motverkar empatin för andra. Hänger det samman med den, omedvetna, tendens som Deborah tycker sig se? Är det för många människor så smärtsamt att ta in att arter försvinner i rasande takt att vi stänger av våra känslor?
Bevarandearbetet har länge varit helt präglad av naturvetenskapligt tänkande, något som för de flesta är så självklart att det kan provocera bara att konstatera det. Antropologen Kay Milton har skrivit mycket om detta i sin bok ’Loving nature’ som jag varmt rekommenderar för den intresserade. Här nöjer jag mig med att konstatera att även detta är ett område där ’vi’ alltför lätt utgår ifrån att den egna upplevelsen är den enda. När jag läste bevarande inom min Antrozoologiska utbildning insåg jag hur snävt definierat till den ensidigt västerländska perspektivet ämnet ofta hålls. En del som jag uppehöll mig vid en del denna kurs var de folkslag för vilka förlusten av arter innebär en förlust av deras egen identitet, man tänker då på människor som personifierar sig oerhört nära med andra arter och väver samman sin kultur mer deras. Att dessa arter försvinner gör att hela deras värld förändras radikalt. Kan jag, som lever på ett helt annat sätt, ens närma mig att förstå den upplevelsen? Jag vet inte. Jag bodde i ett år på Borneo, där Penanerna kämpar mot skogsbolagens skövling för att få behålla sin värld. Där stötte jag första gången på en liten aning av vad det kan innebära i form av förlust för ett folk vars kultur är så personligt sammanlänkad med andra arter.
En medstudent på min utbildning nu gjorde en studie om västerländska Shamaner som personifierar sig så starkt med specifika kraftdjur att de går in i depression och andra svåra tillstånd när något negativt händer med djuren de känner sig nära. Detta är människor som inte fysiskt har någon närhet till de djur det handlar om (ofta stora rovdjur) eller någon traditionell erfarenhet av dem, men som känner närhet genom de upplevelser de har av djuren igenom sitt arbete.
För att återgå till Kay Milton så forskar hon bland annat om att vi ofta använder oss av rädsla för att skynda på viljan till bevarande. Vi vill skrämma människor till att börja tänka på miljön och andra arter genom att visa på vad som går illa om vi låter bli. Problemet, skriver Kay om, är att rädsla lika ofta ger upphov till förnekelse i en försvarsreaktion, som till engagemang. Och det är inte en lösning, för som Deborah Bird Roses bok säger;
”This much at least is certain, our lives are held in the hands of others, without them, there is no us”
