Debatten i hundvärlden rasar på efter att SVT sände dokumentären om Alexandra och hennes livsval. Det finns förstås massor att säga om det men det jag tänker ta upp här är egentligen inte något nytt. Det har försiggått länge när olika sätt att vara och leva med hundar diskuteras på diverse forum.

Det jag tänker på är att man så sällan tycks skilja på metoder och relationer. När man ser en person som Alexandra bete sig kärleksfullt mot sina egna hundar blandas det ihop med att inte kunna kritisera hur man också kan se att hon väljer att träna andras hundar. Och åt motsatt håll; de som kritiserar att an tränar in saker med hjälp av bestraffningar buntas på internet snabbt ihop till en klump av människor som “inte ens säger nej till sin hund”.

Jag känner många som tränar hund med belöningsbaserade metoder och inte en enda av dem är en person som jag tänker att hen inte “kan” säga nej till sin hund. Hur man väljer att träna handlar om en grundsyn i vad man gör mot andra varelser. Att man har regler i en grupp-familj-flock, att man kan bli arg på en individ som kanske råkar vara en hund, att man säger nej när gränsen går för det – det är att leva i relation och ha ett liv tillsammans.

Att träna belöningsbaserat är – bör – inte vara fritt från granskning. Det går att styra en individ totalt med hjälp av även positiv förstärkning. Det går att tappa relationen och förlora sig i en enda räcka av träningsmoment. Den diskussionen tror jag måste tas, och det är också något som jag och min vän och kollega Karolina på Kynologia tänker ta upp under vår yrkesutbildning för hundverksamma i vår. Men det är inte samma sak som att påstå att det vore bättre att träna på ett annat sätt. Kanske är det den rädslan som gör att detta så sällan diskuteras? Det vi vill göra är att starta tankar, inte ens hon och jag tycker och tänker exakt likadant om detta, och det är heller inte meningen.

Att försvara att träna med hjälp av straff, ofta istället för att se grundorsaken (eller att ha inställningen att grundorsaken är densamma, alltid; svagt ledarskap hos ägaren) är för mig att ta sig friheter som vi inte borde ta med våra djur. Djur som trots allt inte fått välja detta liv med oss i grunden.

I mitt liv med hund idag är det naturligtvis enkelt att säga att jag kan unna mig den inställningen, med en sex kilo tung hund av blandade sällskapsraser. Visst är det så! Jag känner stor ödmjukhet inför de som har betydligt mer komplicerade situationer att hantera. Men det gör det inte därmed ok att gå över gränsen för vad man gör. Jag har också befunnit mig i situationer med starka och potentiellt farliga individer och gjort valet att inte bruka våld. Det skriver jag inte för att höja upp mig själv på något sätt utan bara för att belysa att jag är medveten om att det inte alltid är så lätt som jag har det precis just nu med min lilla blandartsflock.

Jag tror inte saker är svartvita. En människa som Alexandra har säkert räddat ett antal individer. Det kan man respektera och se upp till och ändå kunna ifrågasätta de metoder hon lär ut till hundar i Sverige. Jag tror dock att debatten skulle tjäna på att alla inblandade tog ett steg tillbaka och hyste en önskan om att förstå den andre. En utopi i dagens facebook-klimat, jag vet tyvärr det!

Men det blir inte intressant med dessa förenklingar. Det finns folk som tränar med bestraffning på ett närmast sadistiskt sätt men de allra flesta som gör det har också en förmåga att ha bra relationer och leva kärleksfullt, de bara tror på en annan väg att träna. Och det finns kanske hundägare därute som faktiskt inte ens vågar viska ordet nej till sin hund men de allra flesta som tränar belöningsbaserat är människor som andra, som jag, och kan bli irriterade och säga nej helt enkelt för att det är en del av att leva tillsammans. Däremot väljer man inte att gå in och straffa sin hund. Och framför allt kanske inte att tro att hunden kommer lära sig en massa saker av det eller om den gör det, att det skulle ske utan att något annat i ens relation försvinner.

Pin It on Pinterest

Shares
Share This