Finns det någon mer föraktad person i vårt samhälle än katt-tanten? Hon som samlar på katter i sin ensamhet… karikatyrerna över kvinnor som lever själva med katt består förvisso inte bara av äldre kvinnor. Även medelålders kvinnor som inte ”lyckats” skapa en relation med en man och därför lever med katter åker med här.
Katten som djur har en lägre status i vårt samhälle än hunden har. Länge har katten kopplats samman med kvinnor medan hundar kopplats till män. Idag är denna koppling lätt befängd, för lika många män som kvinnor har katt medan hundvärlden är väldigt kvinnodominerad, om man ser till de som arbetar och tävlar med hund idag. Men synen finns kvar. I grunden har den en en viss sanning, jag skriver i min bok om hur katter samverkat med kvinnor bevandrade i läkekonst och förlossning genom tiderna.
Att samla på djur är idag en psykiatrisk diagnos, tvångssamlande av djur. Det handlar inte om att ha många djur utan om att ha fler djur än man kan ge god omvårdnad och ändå samla på sig fler och fler. Det är ett mycket stort djurskyddsproblem eftersom djuren ofta lider av vanvården som följer. Och det är främst katter som drabbas.
Under november kommer jag att utbilda på tre länsstyrelser om sambandet ur olika vinklar, och på två av dem kommer djursamlande att tas upp. Om du arbetar inom skola, kommun, psykiatri eller liknande och är intresserad så kontakta din länsstyrelse! De områden och datum det gäller finner du under aktuella föreläsningar här på sidan.
Och är du intresserad av katt ur olika synvinklar eller vill jobba med katter har du väl inte missat att jag under november också startar en online-utbildning ”Jobba med katt!? Utöver Jordbruksverkets föreskrifter om vad man måste ha för kunskap för att få tillåtelse att starta kattverksamhet tar den också upp sådant som jag tycker är viktigt; Antrozoologi och berikning.
Jag kommer också att utbilda om sambandet denna månad på en doktorandkurs om djuretik på SLU. Det bli helt enkelt stort fokus på sambandet nu före jul, för att åstadkomma ännu lite mer förändring före årsskiftet!
Här hemma går det mot vintermys. Katterna är hemma i stort sett hela tiden och Vera tycker det är underbart. Hon gnager helst på ben väldigt nära dem!
Jag stod idag och pratade med en granne utanför huset, grinden till trädgården var öppen varpå Vera strosade ut. Vart ska du då? frågade jag henne roat. Och min granne suckade och sa, jag säger som jag brukar, du är alldeles för MJUK på rösten! Jag skrattade och svarade, och varför är det fel?
Och jag tänkte efteråt att så här ser många på sina hundar. Att på något magiskt sätt ska de veta vad vi tycker hela tiden och gör de ”fel” ska vi ta i ordentligt. Men det är för mig fullkomligt ologiskt i den relation jag har med mina djur. Det är klart att det går att lära en hund på ett respektfullt sätt att alltid hålla sig inom tomtens gränser men det är något jag inte valt att lägga träning på. Istället har jag hägnat in och är grinden öppen betyder det helt enkelt att det är fritt att gå ut. Jag ser alltså till att vara med om Vera går ut och jag inte är säker på att det är stängt. Att ta i är något som jag sparar till de situationer då jag måste avbryta någonting hon gör för att det är farligt.
Vi har en bild av olika djur som med ett tjusigt akademiskt ord kan kallas socialt konstruerade. Vår socialt konstruerade bild av katten är att de är ganska själviska till sin natur och inte särskilt starkt anknutna till sina människor. Det var mitt främsta mål med min bok att motverka den stereotypen!
Boken har kommit!
När det gäller hunden är vår socialt konstruerade bild en annan, nämligen den evigt trogna tjänaren som lever för att göra som vi säger. Det borde förvisso räcka med att en gång i sitt liv ha lärt känna en terrier för att man inte ska tro på den bilden, men alla är tyvärr inte så lyckligt lottade att de har gjort det…
Den här bilden leder till sådana här kommentarer. ”Var inte snäll på rösten om hunden passerar grinden, den borde veta att den gör fel” (också när vi aldrig lärt den annat!) Hunden är liksom född till att veta vad våra mänskliga ramar anser.
Men för mig är livet med en hund ju något annat. Det finns saker hundar gör som driver oss människor till vansinne, och det är helt ok. Det finns lika många saker vi gör som för hundar är fullkomligt obegripliga. Och vi, som människor, är liksom skyldiga att försöka se saker ur hundens perspektiv. För i slutändan är det vi som valt att leva med dem. Vi som styr hela deras vardag och hela deras liv. Lite måste väl ändå en hund få ha att säga till om då?
