Det är förstås stressande med att föreläsningar i övrigt ställs in som effekt av smittan men det är samtidigt en fördel att vara egen och van vid att saker och ting går upp och ned. Vardagen ändå, för det är svårt med ovisshet och olika bud ibland för barnen. Tack och lov har vi våra djur, som lever på som vanligt – njuter av en stunds sol (katterna) eller några maskrosblad (marsvinen). När min son behöver sova en stund på dagen för att orka lägger sig en eller flera av våra djur hos honom, så att han är trygg med att låta mig fortsätta sitta och skriva på mitt.
Som förälder till ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar får man väldigt lite hjälp av samhället. Utan mina djur vet jag att jag hade gått ned mig i det men med dem kan vi ha ett bra liv ändå. Så stort är det faktiskt.
Ändå rekommenderar jag verkligen inte alla som har barn med diagnoser att skaffa djur! Att skaffa djur ska bygga på att man verkligen vill och kan ge dessa djur ett bra liv. Mycket stor del av min tid, budget och annat går till våra djur. Jag tror inte på att se djur som verktyg för bättre psykisk hälsa – av två skäl. Det viktigaste är så klart djuren själva, att de faktiskt är levande, kännande varelser med ett egenintresse av livet. Men ett annat skäl är att jag omöjligt kan se att den hjälp vi har av våra djur skulle finnas om jag skaffat dem som en hjälp åt min son i första hand.
Jag tror på det relationella perspektivet här, att det är i relationen, den äkta, som saker uppstår. Det kan bli mycket fint med ett djur som inskaffas som terapidjur men bara om djuret själv och dennes personlighet och vilja får gå först.
