Den här veckan förbereder jag en föreläsning som jag ska hålla för World Animal Protection nästa vecka. Jag ska utbilda om elefanters kultur, i det vilda och i fångenskap, och om mina egna erfarenheter från arbete med elefanter på Borneo och i Thailand. Det är på sätt och vis ett annorlunda ämne mot det jag främst brukar föreläsa om, på andra sätt är det väldigt likt. Också då det gäller elefanter hänger djur och människors situation ofrånkomligt samman och vi måste se båda för att åstadkomma en förändring och en värld fri från våld.

Förra veckans föreläsande bestod av att utbilda bland annat socialtjänster på två orter i Västmanland, om sambandet mellan våld mot barn och djur. Det är en satsning från Länsstyrelsen Västmanland. Att få frågor och se intresset av detta område från de som arbetar med människor är väldigt upplyftande, jag önskar att hela landets socialtjänster kunde få denna kunskap. Då skulle jag inte längre behöva säga på mina föreläsningar att det är godtyckligt för ett barn som upplevt våld mot sig och sitt djur om man kommer att möta någon som förstår att det som hänt med djuret spelar roll för barn. En ännu större dröm är naturligtvis att djur fick större skydd i sådana här situationer men där är vi inte riktigt ännu.

När man är engagerad i sådana här fält drabbas man ibland av hopplöshetskänslor. Det går för sakta, det händer inte mycket nog. Men andra stunder kan man känna att en förändring redan är på väg, att det bara är en tidsfråga. Vi börjar se vad relationen till ett djur kan innebära och det är början till att börja värdera även djuren. När jag får en känsla av hopp tänker jag på Arundhati Roys ord.

“En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg

Under tysta dagar

kan du höra henne andas”

Pin It on Pinterest

Shares
Share This