Den här hösten reser jag runt en hel del och föreläser på olika håll i landet för veterinärer och djurskyddsinspektörer. De har ju en unik möjlighet att upptäcka utsatta människor då de möter djur som far illa. Jag är väldigt glad åt den här möjligheten att utbilda men samtidigt slås jag gång på gång av vilket tufft arbete många som möter utsatta djur har. Det är svårt att fortsätta vara empatisk i en värld där det förekommer mycket elände, för jo, även i Sverige finns det många som faktiskt lever i ren misär. Och samtidigt är det de empatiska människorna som behövs, de som orkar fortsätta att kämpa för att göra det bättre. Men utan stöd är det lätt att brinna upp istället för att orka fortsätta brinna för att förbättra.
Samtidigt som jag arbetar med detta håller jag själv på att fördjupa mig i Compassionfokuserad terapi och självmedkänsla. Jag går en onlinekurs där jag lär mig olika verktyg för att arbeta med min egen förmåga till Self-compassion; att vara medkännande mot mig själv med. Det är utmanande och inspirerande, svårt ibland och väldigt, väldigt givande. När man är engagerad i andra är det väldigt lätt att missa att ta hand om sig själv. Jag önskar att alla som arbetar med människor och djur i någon form fick tillgång till det här. Kanske kommer vi att komma dit att det är en självklarhet?
Något som jag övar mig på är att acceptera dubbelhet. Vi har så väldigt lätt att tro att om någonting är bra så är det bara lätt, om någonting är rätt så känns det bara bra. Jag älskar mitt arbete och jag är mycket glad åt det jag gör. Men jag är ofta väldigt nedstämd och trött när jag har föreläst och behöver ”ställtid” ingenting, vila mig från känslor och intryck ett slag. Att mötas av berättelser om hur barn och djur far illa kräver reflektion och en aktiv medvetenhet i hur man väljer att hantera det. Det går att se att saker går framåt och samtidigt ibland känna hopplöshet. Själv måste jag jobba mycket med att inte fly in i bara positivt tänkande, det är en så stor del av mig och en väldig kraft, men om den helt tar över blir det inte sant inombords. Så vissa stunder sitter jag på ett tåg hem från någonstans i Sverige, med vetskapen om övergrepp som sker just nu, just här i vårt land, mot de mest värnlösa ibland oss, och låter tårarna rinna. Utan att fokusera på hur arbetet som görs sakta, sakta gör sker och ting bättre, för just då är det inte det som är det viktiga. Och det är viktigt att tillåta sig det. Det är en del av att vara hel.
