Donna Haraway skriver i sin bok “When species meet” om hur vi blir till i relation till andra. Hon utforskar detta genom allt från relationen till sin egen hund till djur på djurparker och laboratorer, via vildgrisar och kampen för utrotningshotade tigrar. Hennes centrala tanke är att processen att bli alltid är att bli till med. Det som kallas “personhood” på engelska och som inte har någon helt bra svensk översättning, är ingen fast kategori som kan ses på ett enda sätt. I olika kulturer definieras person på olika sätt och Marilyn Strathern, som bland annat gjorde antropologiska studier på Papua Nya Guinea, myntade uttrycket “partible personhood” – vi byggs av våra relationer, vi ger i möten med andra, får från dem och på så sätt skapas en person.

16062918702_37f8208936_z

Vad man än har för relation till andra djur kan man nog hålla med om att andra djur också på olika sätt formar oss som människor. Det räcker att gå till påverkan av att konsumera djur, där zoonotiska sjukdomar tillhör de mer dramatiska följderna men där forskning också pekar på följderna av att få i sig av till exempel djurens stresshormoner. Att ha nära band till olika djur är inte ovanligt och de spelar stor roll för barn. I en studie av Becky Tipper där barn frågades om vilka personer som var viktiga för dem nämnde 90% av barnen spontant olika djur (djur togs inte upp som ett förslag när frågan ställdes, endast ordet personer användes). Djuren som nämndes var allt från husdjur till djur de ofta möter i trädgården eller hos vänner och släktingar. Vi formas  av vår uppväxt och blir till också i relation till de djur vi möter på vår väg.

Kanske blir det allra mest tydligt när vi börjar prata om att de djur som lever närmast oss kanske inte en gång domesticerades som passiva objekt av en aktiv människopart, utan kan ha varit självständiga aktörer i processen (för hund, se till exempel Coppingers bok)
Att bli till tillsammans med andra , kanske inte bara som personer utan även som arter?

Haraways andra bok om hund “The companion species manifesto” tar slut vid beskrivningen av herrelösa hundar. Hundforskning  i Indien och England av Krithika Srinivasan tar vid just där, fångar upp slutet av Haraways manifesto och fortsätter med just de ägarlösa, byhundarna och gatuhundarna, de frilevande eller övergivna. De som globalt sett är så många fler till antalet än de ägda hundarna. En vän som går samma utbildning som jag umgås mycket med Raymond Coppinger, som har ägnat decennier åt studier av bland annat byhundar. Hon berättade att han har gjort en beräkning som han inte publicerat; genom att sammanställa data från sina många resor världen över har han gjort en grov uppskattning av hur många hundar som lever i världen. Och av dessa, menar han, “har 95% en reproduktion som står helt bortanför människans kontroll”.

Ändå är det vi människor som tror oss veta vart hunden som art är på väg.

Srinivasan skriver om vår (som i vår västerländska) säregna syn på hunden som en art som alltid måste tillhöra, både människa och ras. En herrelös hund har i västvärlden förlorat sin rätt att vara hund genom att förlora sin rätt att leva, ägarlösa hundar avlivas om de inte kan hitta en människa att höra till. Vi reflekterar inte ens över det, att hunden inte har rätt till sitt liv utan en ägare. På samma sätt fixeras tanken vid hunden som att den måste tillhöra specifika raser, även frilevande hundar som inte har någon uppenbar ras beskrivs ofta som blandraser (trots att raser i hundens domesticerings-historik är ett så pass nytt fenomen).

Foto av Jo-Anne McArthur

Srinivasan problematiserar vår syn på att europeisk hundhållning alltid är suverän. Hennes beskrivning ska inte misstolkas som att hon anser att hundar som lever ägarlösa skulle ha en högre välfärd än ägda hundar i väst. Hon har arbetat med djurskydd i Indien under många år och är väl insatt i de enorma djurskyddsproblem som uppstår kring ägarlösa djur i fattiga områden. Men hennes forskning skapar förståelse för att de kulturella skillnader som finns i synen på arter spelar roll. I väst finns det en mycket starkt förankrad tro att “vår” syn på djurskydd alltid och på alla sätt är den ultimata och att alla andra länder ska följa oss och nå upp till vår standard. Med ett sådant synsätt behöver vi aldrig rannsaka vårt egna sätt att hålla djur på, vi gör ju alltid det rätta. Det är lätt att se tecken på detta, exempelvis i hur många skoningslöst (ofta med rasistiska beskrivningar) dömer ut asiatiska länder där hundar konsumeras som föda, utan att reflektera över de djur som utnyttjas inom djurindustrin här. Vår djurindustri blir något som kanske kan förbättras med mer djurskyddsförordningar, men aldrig i grunden ifrågasättas. Och vad gäller hur vi håller hund är det många frågor som sällan lyfts, det anses så oproblematiskt självklart att våra hundar inte far illa.

Våra hundars reproduktion, viljan till kontroll av den, är ett ämne som intresserar mig. Här kommer man in på biopolitik och hur från början politiska beslut formas in i samhällen så djupt att vi till slut ser dem som det mest fördelaktiga för varje individ,  inte bara för grupper och på samhällsnivå. I USA, liksom många europeiska länder, har massiva kampanjer förts för att öka antalet kastreringar. Det har medfört att mängden ägarlösa, och därmed avlivade, djur har minskat dramatiskt, och är därför mycket svårt att ifrågasätta ur djurskyddssynpunkt. (Genomslag har dock alltid flera skäl – Alexandra Horowitz t.ex. skriver om hur masskastreringar I USA också beror på människors ovilja att se sina hundar som sexuella varelser.) Problematiskt blir det när beslut på gruppnivå automatiskt överförs till individnivå, lätt hänt när ideologiska kampanjer fokuserar enbart på de fördelar som ingreppet innebär för vissa, men inte alla, individer. I många länder är det svårt att nå ut med minsta information om att kastrering inte är det bästa för många individer och frågor kring att rutinmässigt göra så pass dramatiska biologiska ingrepp lyfts sällan.

En släkting till mig har nyligen rest i Spanien. Hon var mycket upprörd över de hundar som levde på olika gårdar, i grupper där de skällde vilt på folk som gick förbi men såg slitna och toviga ut, fulla av loppor. Hon råkade i bråk med sin närmaste granne då hon anklagade honom för att vansköta sina djur. Han menade att det var precis tvärtom. “Era hundar lever ensamma, utan sin flock, de får inte vara hund i en grupp. Jag släpper ut mina för att göra sina egna saker när de vill, era får bara gå ut i koppel, måste lyda er och bete sig propert och får aldrig bestämma själva!”
Jag tänker att det finns mycket sanning i det hon såg som problematiskt i hundhållningen hon mötte. Men det finns också sanning i det svar hon fick. Att leva med mängder av tillfälliga möten ute men inte med andra hundar nära, att inte ha frihet att välja själv, så lever många hundar idag. Med (välbehövlig) högre status för ett djur kommer också  minskad frihet och jag tror att det är viktigt att fundera över hur det påverkar våra djur.

Vissa anser att en fri hund är en okopplad hund vid sin ägares sida. Är det frihet att ständigt behöva kontrollera sin ägare efter vad man ska göra? Horowitz, igen, skriver om skillnaden på att leva i fångenskap på artnivå och individnivå. För att anses leva i fångenskap måste det finnas ett alternativ att leva vild. Det finns inte för hunden, menar hon, och därför kan hunden som art inte anses leva fången. Men hunden som individ däremot, kan leva mer eller mindre fången, mer eller mindre fri. Hennes åsikt är att vi måste undvika att hunden känner sig alltför fången, genom att låta hunden “vara hund” så mycket som möjligt, få uttrycka sina behov, få göra sådant som vi människor inte kanske alltid tycker om, slippa ständigt lyssna till kommandon, kunna bara vara.. Av de klassiska fem friheterna som används inom djurskydd är den femte friheten att uttrycka naturliga beteenden. Att göra egna val och påverka sin tillvaro, är det ett naturligt beteendebehov som hunden har? Och hur mycket frihet har hundar att kunna påverka sin omvärld?

 

17601094122_6d6b0bf722_z

 

Boktips:

Beck, A “The ecology of stray dogs”

Horowitz A; “Canis familiaris, companion and captive” I “The ethics of captivity” ed. av Gruen, L

Coppinger R & L “Dogs; a new understanding of canine origin, behaviour and evolution”

Haraway D “When species meet” och “The companion species manifesto”

Bradshaw, J “Dog Sense” (Jag har recenserat denna bok här: Dog Sense)

Pin It on Pinterest

Shares
Share This