… det är frågan?

Hundsverige idag är tämligen polariserat. Hur jobbar vi bäst med hund, är det med “Reko” metoder och positiv förstärkning, att belöna hunden när den gör “rätt” eller att sätta s.k. tydliga gränser för när hunden gör fel och “våga” säga till?

Jag tycker att det här är ett bekymmer. Det finns massor av sätt att bemöta hundar med problembeteenden som aldrig är (enligt mig och ibland även lagen) etiskt ok. Men det är inte så enkelt som att det alltid är rätt att träna med klickerträning eller dylikt heller.

Klicker är för mig ett fantastiskt verktyg! Det finns folk som menar att de liksom aldrig gör fel med sina hundar… jag har inte så mycket förtroende för det. Jag tror nämligen att de flesta, även de som precis som jag liksom lever och andas mina djur hela tiden, ändå åstadkommer lite tokigheter mellan varven. Själv har jag lyckats skapa en viss aversion mot att ta på sig selen hos min Vera. Och med hjälp av att klicka henne mot att ta steget mot selen och att ta på sig den självmant har jag blivit av med det. Så varför är jag skeptisk mot att använda en klicker (eller dylik sak för operant inlärning/att belöna rätt beteende) precis hela tiden?

Ja, för att jag inte ser det som en relation att bygga hela sin tillvaro på hur bäst belöna sin hund för “rätt” beteende i varje stund.

Låt mig utveckla det. Jag tror att vi, i vårt nuvarande samhälle, behöver upprätta vissa normer för vår hund. Vi behöver jobba på att vår hund klarar sociala sammanhang, kan gå i koppel, kan hälsa utan att välta människor. Här kommer träning in, och med all den kunskap som finns om positiv förstärkning är det dumt att använda något annat. I vissa fall, beroende på hund och situation, måste vi anpassa. Men att hänfalla till gamla metoder med bestraffning och tankar om att vi ska vara ledare för vår hund genom att gå först ut genom dörren eller dylikt är vi vilse. När jag läser om personer som lär ut dylika metoder tänker jag att det måste vara bra tråkigt att både vara och att ha hund med sådana premisser, att enbart ta promenader med kort koppel och att hålla hunden bakom sig t.ex. Var finns glädjen i relationen då? Hos någon av parterna?

Jag följer en forskare på sociala medier som är helt emot all form av träning av djur. Att använda även positiv förstärkning upplever han som att “ockupera djurets hjärna”. Jag finner det intressant, kanske rentav lite provocerande, eftersom vi lever i en värld där hundar anses behöva anpassa sig till tillvaron.

En gång befann jag mig i en tillvaro där hundar inte behövde tränas för att passa in. I Thailand, där vi hade en grupp f.d. gatuhundar som fick allt de behövde utav oss, men i övrigt skötte sig själva. De klarade upp bråk med hjälp av den de såg som ledargestalt (för ja, hundar som lever “semifritt” har ledare). Den enda gången vi la oss i var om de jagade katter som också hörde hemma där. Inte med någon form av träningsplan, enbart med att säga till (knock it off!).

Där kunde jag vara fri från träning. Men här, i mitt land, är det inte det ideala. Jag behöver lära Vera vissa saker, för att det ska fungera. Så jag kan inte landa i att all träning är fel.

Vi kan landa någonstans i ett spektrum. I den ena kanten finns de som inte tränar alls. De kan lika gärna vara som forskaren jag följer, vars hela livsfilosofi går ut på att djur inte ska tränas, bara leva, som hos någon som helt enkelt inte orkar bry sig om träning utan låter allt bara vara. I den andra ytterligheten finner vi de som tränar allt. Antingen genom aversiva, ibland smått brutala metoder, eller genom t.ex. klickerträning. Att klickerträna allt behöver dock inte betyda en fri och lycklig hund. Man kan faktiskt kontrollera hundens hela miljö, neka den värme, social samvaro och mat, annat än i utbyte mot gott beteende och fortfarande vara någon som tränar enbart genom “positiv förstärkning”. Det måste vi våga se.

Hundvärlden är polariserad. Mycket, tror jag, för att det förekommer en hel del brutalitet här, ja, även i Sverige. Och man kan känna att man får kontroll genom att sålla bort allt som inte faller inom “Reko” hundträning. Men riktigt så lätt är det inte. Tyvärr. Jag tror vi måste vara öppna för hur hundens upplevelse är av det hela. Alldeles oavsett hur hen tränas. Träningen kommer vi nog inte ifrån, inte i det samhälle vi har. Men hur den upplevs av den vi tränar, det är ett komplicerat kapitel.

 

 

Pin It on Pinterest

Shares
Share This