Sorg sitter i kroppen. Det sätter sig som ett kroppsminne och det är därför sorg vi inte vill kännas vid kan fastna som smärtor eller sjukdom. Det betyder naturligtvis inte att alla sjukdomar kommer av obearbetad sorg, bara att sorg kan framkalla eller påskynda en sjukdomsprocess.

Den här tiden på året lever mina kroppsminnen så starkt att jag måste stanna upp och se vad som händer. Annars vet jag att jag snart däckar i influensa eller migrän, någon smärta som inte vill ge vika. Det är den tid på året som min älskade mamma för tre år sedan lades in på hospice för att hon var döende. Jag körde fram och tillbaka mellan min stad och Stockholm nästan varje dag och de där åkturerna sitter som en spänning i mig varje år den här tiden. Jag är fortfarande så innerligt tacksam att hennes hospice tillät djur. Inte bara för att min älskade Chia hjälpte min mamma att orka le utan mest för att hon gjorde hemfärderna, då jag inte visste hur många gånger till jag skulle få se min mamma, uthärdliga. En trogen hund vid min sida som lugnt la sin tass på mig när jag stannade bilen och grät.

Så mycket det kan betyda att en plats tillåter djur.

Det här är också den tid då min Chia, för två år sedan, började falla ihop. Vi var på vår allra sista utbildning ihop i mars men hon var så trött att jag fick lov att lämna lokalen ett par gånger för att komma ut där det var tyst. Hösten före hade vi varit på vår sista aktiva utbildning, i Ttouch för fina Milene Wallin…

… där jag fick bra råd om hur hennes numera lite trötta kropp skulle må bäst av att röra sig.

Strax efter mars släppte det sista i hennes kropp. Hon var egentligen på väg redan ett år före men lyckades mot alla odds ta sig upp igen. Som om hon visste att hennes matte bara kunde klara en förlust i taget.

Nu var det dags, från en dag till en annan kunde hon inte längre kissa, inte sätta sig och bajsa, inte äta eller dricka eller gå. När min underbara hemveterinär föreslog att vi kunde prova nya smärtstillande sa jag stopp. Jag visste att gör jag mer behandling nu är det bara för min egen skull.

Och jag får inte göra så mot den som stått vid min sida på alla sätt en varelse en kan göra det, under tretton års tid. Hur lockande det nu än var. Så jag sa nej och min veterinär sa att hon tyckte att det var ett väldigt osjälviskt och rätt beslut. Och jag undrade hur jag skulle kunna klara av förlusten av henne.

Att sörja ett djur som man har stått nära skiljer sig bara på ett sätt från att sörja en människa; det finns fortfarande de som vägrar förstå att det är äkta sorg och det kan göra att djurägare drabbas av svårigheter att acceptera och hantera sitt sorgearbete.

Två år efter hennes död pratar mina barn ännu om Chia varje dag. Och ofta om sin mormor. De lever kvar. Och sorgen, den som sitter kvar likt inristade märken i min kropp, den får väl liksom vara där. Den är en del av livet. Även om jag önskar att det inte var så.

Jag skrev en gång ett ifrågasättande av hur man kan tro att djur kan uppleva sorg, men inte kärlek, eller kärlek men inte sorg. För båda dessa, diametralt olika men ändå lika, åsikter fördes fram i olika böcker (skrivna av ansedda forskare) som jag läste.

Men om man har älskat sörjer man. Och om man sörjer betyder det att man har älskat.

Så enkelt, fast så smärtsamt, är det.