(Det här med att fråga barn om lov är ju ett knepigt område men jag vill ändå vara tydlig med att jag har frågat mina barn om jag får skriva om deras erfarenhet så att andra kan läsa och de har båda givit sitt medgivande till det).

För ett drygt halvår sedan förlorade min pappa sin hund Elsa. Hon blev mycket hastigt sjuk och somnade in två dygn efteråt på djursjukhuset. Mina barn hann inte träffa henne innan och det var väldigt svårt för dem att förstå vad det var som hänt. De hade haft en stark relation till Elsa och firat jul med en glad och frisk boxer strax före hennes död. Under tiden efteråt blev det tydligt för mig att de inte kunde gå in i att sörja och processa att hon var borta för att de hela tiden fastnade i att de inte kunde förstå hur det hade hänt.

Några månader efter Elsas död somnade min mamma in på hospice. Den här gången var mina söner förberedda på den sorg som skulle komma, vi hade talat mycket om hennes sjukdom och vad som höll på att ske och de kunde träffa henne där ända fram till sista veckan. Under det som skulle bli hennes sista tid i livet gick mina barn tillsammans med mig igenom processen att tvingas landa i det fruktansvärda; att hon snart skulle dö ifrån oss. Deras sorg var stark men de frågade inte kring vad som hänt och varför, de tycktes ha fått nog med svar.

Jag som vuxen har ju en samlad livserfarenhet som kunde ge mig förklaringar på Elsas död. Jag har förlorat hundar i mitt liv, jag vet att hundar dör och jag vet att stora, äldre hundar kan bli hastigt sjuka om något av deras organ börjar svikta. Inte därmed sagt att man som vuxen inte ifrågasätter skeenden; att jag visste att min mammas cancer var obotlig trots att min pappa gjort allt i sin makt för att finna bot gör mig inte mindre arg på att hon togs ifrån oss. Men med tillräcklig livserfarenhet kommer ändå någon slags förmåga att kunna foga in livets händelser till ännu en del av sin livshistoria. Mina barn saknade förstås denna erfarenhet och för dem var förlusten av Elsa den första kontakt de hade med döden. De sökte svar från mig men det var tydligt att mina försök till förklaringar inte gav dem ett lugn.

En kort tid efter min mammas död tog barnen själva initiativ till att skriva en berättelse som skulle bli ”den första boken i en serie i sju delar”. Då ingen av dem ännu skriver tillräckligt bra för att klara av att genomföra det hela själv fick de diktera historien och jag skrev ner den åt dem, men berättelsen var helt och hållet deras egen. Jag var noga med att  inte blanda mig i någon del av processen. Efter att projektet var färdigt läste jag igenom historien de skrivit och upptäckte några saker som berörde mig djupt.

Berättelsen om ”Hjältehunden Chia” handlar om barnens storfamilj och alla våra hundar. Den börjar med att vår egen hund Chia upptäcker att jag och mina söner är kidnappade (kidnappning är ett klassiskt tema för att bearbeta risken att förlora någon, man försvinner ju men kan ändå komma tillbaka). Chia går då hem till barnens pappa där hon hittar hans och hans sambos hund Lily som just förstått att hennes matte och husse också är bortrövade. De två hundarna traskar hem till barnens kusiner där de hittar deras hund Engla men naturligtvis är både morbror, hans fru och alla kusinerna borta. Tillsammans går de tre hundarna hem till morfar och här stannade mina söner upp. Skulle det vara hem till morfar eller hem till morfar och mormor? De enades snabbt om att nej, momor är död och det är bara morfar hemma. Men att Elsa faktiskt levde var lika självklart. Elsa var naturligtvis där, upprörd över att hennes husse hade försvunnit.

Efter det fortsätter berättelsen med en rad strapatser som de fyra hundarna måste möta för att kunna rädda sina människor. Redan från början var det bestämt att Elsa skulle dö under äventyrets gång och innan det skedde var mina barn oroliga och ganska ledsna medan de berättade. Historien var känslosam och hundarna hade många bryderier. Elsa fick sedan dö en riktig hjältedöd; hon offrade sitt liv i ett klippras för att rädda de andra hundarna. Mina barn grät en del över detta men sedan formulerade de helt osentimentalt meningen ”och de andra hundarna sparade hennes tass som ett minne” och här lättade deras humör och så tog berättelsen en ny vändning. Den övergick till en mer komisk och actionfylld historia med tigrar, myggor och sjörövare och berättelsen skrevs snabbt och under många skratt. Hundarnas människor blev slutligen räddade av Chia medan Engla ödesmättat avslutade det hela med att ”Det är inte över ännu. Det onda kommer att återvända”.

Eftersom jag direkt började reflektera över vad mina barn skrivit kan jag tydligt se att det hände något med dem efter att de skapat denna historia. De slutade grubbla över vad som hänt med Elsa, accepterade att hon liksom deras mormor var död nu och kunde gråta mer fritt av saknad så som de gjort med saknaden till mormor redan innan. ”Kasam” kallas det som gör att vissa människor tycks klara av svåra händelser bättre än andra; känslan av begriplighet och meningsfullhet i det som sker, av att ha resurser nog att klara det. I brist på bättre formuleringar skulle jag säga att mina barn stärkte sin Kasam med sin historia. De skapade en egen bild av Elsas död och gjorde därmed sin värld förståelig igen. Elsa var en hjältinna och hon dog en hjältedöd som räddade hennes vänner. När hon på detta sätt satts in i ett sammanhang hände det som sagt också något med mina barns känslomässiga process.

Barn styrs ofta ännu inte av de normer som vi vuxna ofta fogar in oss i. De censurerar inte sin sorg för ett djur för att en människa har dött. I all välmening har människor sagt mig att det kanske var bra att Elsa dog strax före min mamma, att det kanske gav mina barn en förberedelse på det som skulle komma. Men jag ser det inte så. Förlusten av en relation ska inte reduceras till en pedagogisk läxa och inte jämföras med en annan, den måste få vara precis så betydelsefull som den faktiskt är. För mina barn var det här två förluster som de sörjer. Och sorgen över djur och människor är ju i grunden samma sak; insikten att man berövats den framtid man ville ha och kravet att omforma ett liv där man själv är kvar men den man sörjer inte är det. Genom att själva skapa ett sammanhang kring Elsas död kunde mina barn foga in förlusten av henne i sin erfarenhet och få en känsla av mening på ett sätt som mina vuxna förklaringar om blodförgiftning och sjuka organ inte kunnat ge dem. På så sätt skapade de sin egen läkning och kunde gå vidare i sin process av att sörja. Och att ta till sig den livskunskap som jag som förälder så förtvivlat gärna hade velat skydda dem ifrån men som jag vet att alla människor förr eller senare måste möta; insikten att livet inte är oändligt och att vi alla ska dö en dag.