Det är lätt att raljera över alla människor som idag skaffar djur men i grunden har det med vårt mänskliga, ursprungliga behov att göra.
Corona har inneburit en isolering plötsligt, en begränsning av vår sociala värld. Och som människor söker vi relationer, söker oxytocin som må bra-hormon i närhet. Det är lätt att det uppstår ett plötsligt, akut behov av ett djur att ta hand om då.
Tyvärr är det ju så att inte alls tänker i förlängningen, vad händer sedan? En hund eller katt i 15 år eller mer framåt, hur ska jag göra?
Men framför allt är problemet att det inte finns hundvalpar och kattungar att tillgå för detta snabbt uppkomna behov. Och det bäddar för oseriös avel, ungar som säljs för tidigt (och därmed väcker extremt omvårdnadsbehov hos den nya ägaren) och smuggeldjur. Smuggelhundsbranschen gynnas mycket stort av corona, Här finns det pengar att tjäna.
Trots att många djurskyddsorganisationer och andra har gjort ett stort arbete för att utbilda om smuggelhundar kommer många människors akuta behov av en hund att överskugga deras eventuellt förvärvade kunskap och plötsligt står man där och köper en valp utan att ha sett mamman eller kontrollerat omständigheter ”det kommer ändå att gå bra”.
Tyvärr gör det inte det. Hundpsykologer jag känner har redan börjat möta dem, de unga hundarna med allvarliga hälsoproblem. Det kommer att leda till fler övergivna djur men också många ägare som ändå vill ta sitt ansvar och finner sig stå med enorma veterinärräkningar, hundar med omöjliga problematiska beteenden, ibland att tvingas skiljas från en ung hund tidigt. Traumat om man ändå brytt sig om och bara velat ha den där närheten.
Det finns en cynisk del av detta men frågan är hur man når ut med kunskapen om att man som villig ägare aldrig någonsin bör köpa ett djur under oklara omständigheter? För det är den enda lösningen, att det inte längre ska finnas pengar att tjäna på att föda upp djur på fel sätt.
