För 18 år sedan reste jag, ung och ganska naiv, till Thailand för att arbeta med elefanter.

Det skulle ta mig 10 år innan jag skrev ned berättelsen om vad som hände då och sedan 8 år till innan jag var redo att ge ut den. Nu är jag där, nu är den tryckt och finns inom någon dag på förlagets shop, sedan snart hos mig och från den 27 augusti i Akademibokhandeln, nätbokhandlar m.flera. Jag låter den gå nu, rätt ut i världen! Och jag skulle så gärna vilja säga att 18 år senare är världen en helt annan än den som var då. Men det är inte någon särskilt stor skillnad, inte för dem.

De som jag gör det här för. För så mycket vånda som jag brottats med kring denna bok, inget annat än min kärlek till elefanter kunde ha fått mig att gå vidare med det här projektet.

I Sverige är det framför allt World Animal Protection som arbetar för elefantens välfärd. Och de gör det på ett så bra sätt, jag är så stolt att samarbeta med dem! De beskriver hur det är men har också betonat i sina inlägg att rasistiska kommentarer undanbedes.

För det är vad jag vill skriva om här. När det delas saker om hur elefanter behandlas i Thailand skapas det ett stort engagemang, och det är fantastiskt. Men jag reagerar på hur inlägg om elefanters träning ofta mynnar ut i kommentarer om att de som utför träningen är barbarer, på grund av var de kommer ifrån.

Det kom en ny film denna sommar om elefantträning och hur tortyrlikt grym den är. Den första, mig veterligen, sedan den som kom då jag arbetade i Thailand och som jag beskriver turbulensen kring i min bok.

“Ibland hörde vi att det smög runt människor i skogen nära farmen, jag såg en gång ett par män med skramlande vapen som sprang undan in mot träden. När vi gick ut för att hugga bambu blev Naroong hysterisk, han gestikulerade att det fanns vapen i skogen, farligheter som kunde drabba oss. Han pekade mot sitt eget bröst och pratade med sin blandning av engelska och Karen. ”Jag går, jag. Inte ni!” Men vi var aldrig rädda. I efterhand förstår jag att vi kanske borde varit det, att de där männen antagligen arbetade på order av någon, väntade på att få veta om de skulle göra något. Om hon behövde sättas ännu mer på plats, skrämmas till tystnad.   

Men vi var inte rädda, vi förlitade oss på ledarhunden Jonnie. Jag vet att det kan låta befängt men vi levde verkligen i tron om att han skyddade oss. Varje kväll kom han hem med sitt gäng. Efter mörkrets inbrott var han aldrig borta. När vi skulle gå någonstans, om så bara över gårdsplanen mot toaletthuset, kom han tillsammans med Goldie och Silver. De bildade en ring runtom oss och lotsade oss dit vi skulle. Sedan väntade de utanför för att lotsa oss hem igen. Vad var det de gjorde?”

Om vi vill, verkligen vill, engagera oss i elefanter gäller tre saker.

1) Som många skriver i sociala mediers inlägg; vägra använda elefanter då du är turist.

2) Det större ansvaret; att vi som har resurser måste hjälpa de som inte har det till att kunna göra något annat än att använda elefanter på detta sätt (och detta är inte något som privatpersoner i allmänhet kan göra, det ligger på en annan nivå, men att stötta t.ex. WAP är aldrig fel)

3) Att hur upprörd man än blir försöka inse att det aldrig gagnar elefanter att någon går in i synen att det är “asiater” “Thailändare” “dem” som gör fel och vi som vet rätt. Det skadar. Det enda det gör är att skada och jag önskar att fler bemötte sådana kommentarer. Vem är “dem”? Det finns många asiater som kämpar för elefantens rätt, ofta med hot för sitt liv. Vem är “vi”? Som lever i ett samhälle vars djurindustri sanktionerar ofta grym behandling av djur, om än andra djur än elefanter?

Jag är inte längre 24 och ganska naiv och ju äldre jag blir, ju mer övertygad blir jag om min syn. Det enda som kan föra oss framåt är empati åt alla håll. Det enda som kan bidra är empati för både utsatta människor och djur på samma gång.

Nej, inte empati åt korrupta regeringar. Strukturerna i diktaturerna, i våldet, i tysthetskulturen, den kan vi tillåta oss att avsky. Men åt de som lever nära elefanter. De som ofta är papperslösa immigranter utan annan möjlighet?

Vad skulle jag själv göra för mina barns skull, om jag inte hade annan möjlighet? Jag lever i Sverige, jag behöver inte ta i den högst obekväma frågan.

Åter till det som står i rubriken, åt detta klädesplagg i en flyttkartong i mitt garage.

En av dem vi arbetade med gav mig och min vän varsin skjorta.

“När vi kom tillbaka till farmen väntade en present på oss. Jag, Sara och Elizabeth fick varsin traditionell Karenskjorta av Naroong. De är sydda i ett kraftigt vävt tyg, med ränder i olika vackra färger och speciella tofsar på sidorna. Vi älskade dessa skjortor och använde dem hela tiden; sov i dem, arbetade i dem. De nöttes ut av all användning. Jag var så stolt att bära detta plagg, så otroligt hedrad och stolt.”

Karen är det folkslag som de tre personer som vi arbetade nära med elefanterna med tillhörde.  

“Efter resan till Burma fick jag slutligen insikt i vad det folkslag som våra vänner tillhörde, Karenfolket, varit och är med om. Hur detta ursprungligen fredliga bergsfolk blivit förföljda av militärjuntan i Burma, bara för att de gjort motstånd mot dess regim. Hur barn kidnappats och dödats, hur mödrar våldtagits och hur fäder torterats inför sina familjer. Hur varje motstånd krossats med mesta möjliga våld, och hur deras odlingar dränkts i växtgifter sprutade från flygplan.    Idag är det ofta Karen som fångar vilda elefanter och bryter dem. De gör det för att det är det mest effektiva sättet att fort få ett djur ut till försäljning, men det är inte deras traditionella sätt att behandla djur på och elefanter är ett nytt område för dem. Försäljningen är nödvändig för Karenfolkets överlevnad då många är rättslösa, de får inget uppehållstillstånd i Thailand men tvingas fly från Burma. De blir papperslösa, illegala invandrare utan rättigheter.”

Den skjorta jag äger, hur mycket jag har använt den. Under lång tid efter att jag kom hem var det det enda plagget som jag kunde sova i. Det är samma skjorta som finns med i filmen om att bryta elefanter, den som ännu finns ute, den som är ifrån de tiden. Naroong bar den då han deltog i den tortyr som en ung elefant, Jabu, utstod. Den är fortfarande en av mina mest älskade ägodelar.

När han kom dit vi var fick han en möjlighet att överleva, kunna leva, med att vara empatisk med djur. Han var en fantastiskt skötare åt henne, åt Jabu. Och hon älskade honom. Hon älskade honom.

Människor som läser inlägg på sociala medier och skriver hatfulla kommentarer om “asiater” de kan just då inte älska. De kan inte förlåta.

Men det är inte de som stått där, mitt i våldet, som hon gjorde. Hon liksom visste att han saknade alla andra möjligheter i sitt liv, att om han fåtts dem skulle allt ha varit annorlunda.

Hon, som var en fyraårig elefant, visste vad privilegierade människor här inte alltid vill ta in; att empati är den enda vägen. Att förakta de mest utsatta är aldrig vägen. Att det är högre strukturer vi måste på men de som står där, mitt på jorden, de måste också nås av vår medkänsla och hjälp.

Om vi inte bara vill vara nöjda med oss själva för en kommentar på sociala medier utan verkligen, på riktigt, vill ha förändring.

Pin It on Pinterest

Shares
Share This