Jag har skrivit ett par inlägg om berättandets starka påverkan på vår empati och då kretsat kring böcker för relativt små barn. Dessa inlägg har lästs mycket, faktum är att den första av dem är mitt mest lästa blogginlägg. Men sedan då? kanske man undrar. Är det bara när barnen är små som det är viktigt att tänka kring hur böcker skildrar saker?
Det är det ju inte. Att jag uppehållit mig vid böcker för yngre barn beror helt enkelt på att jag har ”grävt där jag står” och skildrat böcker som jag själv har testläst för mina (då yngre) barn. Idag är de tio och tolv år och jag har visserligen skrivit lite grann om böcker för lite äldre barn tidigare men jag tänkte ta upp den tråden igen.
Jag läser fortfarande högt för mina söner varje kväll innan de somnar, även om de båda kan läsa själva nu. Det är en stund som jag är tacksam så länge de själva vill hålla kvar. Det gör också att vi kan babbla på om vad vi läst tillsammans.En bokserie som vi har plöjt igenom är Ingelin Angerborns böcker, som kratsar kring olika unga personer som får kontakt med någon som tidigare levt och vill förmedla någonting. Skildringarna av människor som levt tidigare och vad de gjort, anledningarna till det och hur de ofta försöker ställa saker till rätta som andar/spöken har givit upphov till stor inlevelse hos mina barn och många spännande diskussioner.
En annan bokserie som jag liksom inte kan rekommendera nog är den om PAX, skriven av Åsa Larsson och Ingela Korsell. Att den är spännande och välskriven kan ni läsa om på många håll, här vill jag ta upp just hur den knyter an till berättandets kraft i empatisk utveckling. Det här är nog den bästa och mest verkliga skildringen jag någonsin läst om utsatta barn. Allt de varit med om, varför mamman gjorde som hon gjorde, om hon hade kunnat välja annorlunda, var är papporna? Allt detta gav oss många och långa diskussioner sena kvällar! Dessutom kommer det in en fin skildring av djurs kraft i läkning ett par böcker in i serien i form av en hundgestalt. Och utan att avslöja för mycket för er som inte läst, den sista delen av boken gav både mig och mina barn hjälp i sorghantering med sin beskrivning. Jag vet att många redan läst den, men denna serie borde faktiskt vara obligatorisk läsning för alla lärare och andra som möter barn!
Men vuxna läsare då? När vi pratar om att stärka empati genom berättande stannar vi ju ofta vid barnböcker. Det är synd, för faktum är att den empatiska utvecklingen sker hela livet. Saker som händer, både oss själva och samhället i stort, kan på olika sätt och ibland ganska fort stärka eller försvaga vår empati.
Som vuxna läser många deckare. Inget konstigt med det, det är underhållande, avslappnande för många. Jag är glad att det finns de som skriver böcker kraftigt förankrade i hur vårt samhälle de facto ser ut. Dessa böcker kan nämligen öka vårt engagemang för utsatta och stärka vår förståelse. Exempel på det är Katarina Wennstams och Bettina Bieberstein Lees böcker, liksom Simon Häggströms. Även ”Råttkungen” av Pascal Engman är intressant då den tar upp den växande grupp män som kallas ”Incels” som menar sig ha rätt att begå våld mot kvinnor på grund av att de inte själva haft en relation. Det är måhända fiktivt att de agerar ut i Sverige som i boken men i flera länder har just incels begått grava våldsdåd redan.
