Jag förlorade min älskade hund för en dryg månad sedan nu. Chia var bokstavligt talat vid min sida i stort sett varje dag i tretton år, hon var med mig på jobb, på utbildningar och i hemmalivet, fanns vid min sida när jag födde hemma och som del av familjen sedan barnen kom. Hur börjar man ens att sörja en förlust som är så stor? Man gör det bara en liten del i taget tror jag. Jag hade inte en tanke på att skaffa mig ett nytt djur efter att hon dog, jag var tacksam att vår katt Pocahontas var frisk och mådde bra men tänkte att det skulle dröja länge innan jag öppnade mitt hjärta för en till individ. Men ibland har livet liksom en tendens att ta egna beslut och bara några veckor efter att Chia dog kom en svart vacker katt vandrandes och slog sig ned i vår trädgård. Han var mycket kontaktsökande och hungrig men samtidigt skygg och försiktig och jag började snabbt ana oråd. Efter att ha frågat runt bland grannarna och annonserat på facebook åkte jag med honom till veterinären, som konstaterade att han var en kastrerad hankatt utan chip. Jag och mina barn satte upp lappar överallt med hans foto och jag la ut på flera forum på internet men när en vecka gått (under vilken vi började bli mer och mer oroliga att någon faktiskt skulle höra av sig eftersom han så elegant gled in i vår tillvaro, bekantade sig artigt med vår egen katt och vi alla tre började knyta an till honom) bestämde vi oss för att han var vår nu. Han kan ha kommit från en familj som flyttat och lämnat sin katt, ett dödsbo eller något helt annat men faktum är att ingen verkar sakna denna fina kattperson.

Tanken att ta honom till ett katthem fanns inte ens, hur länge skulle en medelålders, svart katt få vänta på att få ett hem om jag lämnade in honom på ett överbelastat katthem som går på knäna av arbete? Jag har insett att den här individen var det bästa som kunde ha hänt oss. Det går att sörja en förlust och samtidigt glädjas åt en ny familjemedlem. Och han är så fantastisk. Inte bara underbar med mig utan också med mina barn och lägger sig helt lugnt på dem om de är oroliga för något, tills oron försvinner. En självlärd terapikatt som kom till oss när han skulle vara här.

Pin It on Pinterest

Shares
Share This