Jag var elva eller kanske tolv år gammal och satt i väntrummet hos veterinären med mitt marsvin. Eftersom jag brukade ta hand om husdjur som andra tröttnat på var jag en rätt frekvent besökare hos vår lokala veterinär. När jag satt där och småpratade med Virre, som han hette, öppnades dörren och en flicka några år äldre än jag stormade in med sin mamma. Flickan grät hysteriskt och mamman bar på en kattbur. De gick till receptionen och jag hörde mammans stressade röst som förklarade att det går inte mer, “hon kissar överallt, hela tiden, man kan inte leva så” Hon vände sig mot dottern och sa med gäll röst att “det måste du förstå, att det inte går” varpå dottern grät ännu värre och klamrade sig fast mot buren.

Jag vet inte om jag var väldigt tidig eller om de fick gå före mig men då de kom ut från mottagningsrummet igen satt jag fortfarande kvar i väntrummet. Kattburen var tom och flickan grät inte längre. Hon gjorde faktiskt ingenting, hon bara stod där intill buren med helt utslätat ansiktsuttryck, som om hon inte längre berördes av någonting. Mamman betalade och de gick. Och jag minns att jag tänkte att någonting hade gått sönder i den där flickan när hennes katt avlivades. Att någonting stängts av och hon var liksom inte där mer.

Det här var många år sedan och ändå tänker jag ofta på den där händelsen fortfarande. Det här var på en tid när inga kattpsykologer fanns, det fanns ingen hjälp att få för ett problem som troligen hade kunnat lösas. Och det här var inte den första, sista eller värsta separationen mellan en människa och ett älskat djur som jag bevittnat men ändå är det något som har bitit sig fast. När jag föreläser om barn och att separeras från ett djur man knutit an till tänker jag fortfarande på henne. Jag brukar prata om skillnaden mellan sorg och trauma för ett barn. Sorg är något som man drabbas av när man växer upp med djur för att de helt enkelt inte lever lika länge som människor. Det är något man med stöd kan ta sig igenom på ett bra sätt. Men en förlust som inte förklaras, inte stöttas i eller sker på ett sätt som barnet kan förstå, det blir ett trauma istället och det är något allvarligt. Något som kan påverka barnets vidare utveckling om man inte får hjälp.

Jag undrar ibland om hon kunde läka händelsen och knyta an till ett annat djur så småningom. Om hon har djur kring sig som vuxen, om hon har barn och hur de har det. Ibland undrar jag vad som hände och vad som istället hänt om de fått hjälp med katten. Så att flickan kunde fortsätta ha den relation som så uppenbart betydde allt för henne.

Pin It on Pinterest

Shares
Share This