Jag satt i bilen idag och radion hade ett inslag med Alexandra på Pegasus dogs. Och det här handlar egentligen inte om henne. Det handlar om en hel samhällssyn.

Intervjuaren frågade henne varför hon tror att hon möter motstånd och hon svarade att det är för att hon faktiskt vågar säga nej, sätta en gräns, korrigera när ett beteenden är oacceptabelt.

Det är så väldigt lätt att känna att det måste vara något sunt att göra det. Något sunt i en värld av de som inte vågar. Jag förstår att många känner så Det är precis detsamma som sker i debatten om barn. De senaste åren har krönika efter krönika raljerat över hur föräldrar inte vågar sätta gränser för sina barn. Beskrivit föräldrar som till och med låter sina barn välja om de ska låta sig vaccineras.

Var är alla dessa föräldrar som är livrädda för sina egna barn? undrar jag, som inte ser dem, annat än i tidningars radikala krönikor.

Men åter till hundar, det är klart att i detta samhällsklimat appellerar det till folk med någon som faktiskt vågar sätta ned foten. Vara tydlig.

Men vad innebär det? Vad är ett oacceptabelt beteende som ska “korrigeras”? Hunden som på grund av smärta gör utfall? Hunden som på grund av rädsla morrar? Hunden som av dåliga erfarenheter hetsar upp sig? För det är vad jag ser.

Jag tänker på alla dessa ord som byts ut. Bestraffning kallas korrigering. Straff kallas konsekvens. Så mycket lättare ord att ta till sig. Men i slutänden handlar det ändå om ett val, vad vill vi göra med den som lever sitt liv intill oss?

Även  i barnvärlden finns detta. Även i undervisningen för föräldrar till barn med autism. Konsekvenser. Ignorering av oönskade beteenden. Belöning av ögonkontakt.

När jag ställer mig upp på en föräldrautbildning och säger att mitt barn faktiskt inte är en maskin får jag höra att det här med inlärningsteori är mycket komplicerat och att jag inte har förstått. Men jag har läst en helt etologutbildning på universitet och dessutom privata utbildningar i inlärning. Jag har förstått. Jag vägrar bara se mina familjemedlemmar som några som ska formas genom träning på detta vis.

Det blir inte enkelt när vi väljer vägen att istället verkligen försöka förstå den andra. Det är en kringelikrokig väg och det leder inte till några snabba vinster och tjusiga framgångar, varken när det gäller barn eller djur. Men ändå är det den väg vi måste gå om vi vill gå på djupet.

Men vi kan byta ord hur vi vill. Vi kan låtsas att världen består av människor som inte vågar sätta ramar för den andre. Det ändrar inte det faktum att vi har ett val i hur vi gör med de vi lever med. Ett etiskt val. Det är så lätt och ändå svårt men det handlar till slut bara om vad vi gör och inte gör med den vi älskar.

Pin It on Pinterest

Shares
Share This