Jag har nyligen gjort en studie om hur kor påverkas av att ses som ett heligt djur inom Hinduismen – ” The sacred cow – as a religious symbol and a subject in their own right”
Det är lätt att tänka sig att kodyrkan ger individuella kor ett gott skydd och hög välfärd, men tyvärr är det inte riktigt fallet. Indien är idag världens ledande exportör av läder och på god väg att bli en av världens främsta mjölkexportörer. Ett exempel på hur djuren faktiskt far illa till följd av sin status som heliga är att slakt är förbjuden i alla utom två av Indiens delstater, vilket gör att de kor som ska slaktas tvingas vandra under fruktansvärda förhållanden tvärs över landet för att komma till ”rätt” stat. Slakt sker i hög skala, både för export och för att bli mat för landets kristna och muslimer. Andra kor släpps ut på gatorna för att vandra runt och försörja sig efter egen förmåga, ofta är den enda mat de hittar rester inpackade i plastpåsar, vilket gör att de sätter i sig stora mängder plast. Även om man i grunden har en djup respekt för ett djur är det naturligtvis svårt att i praktiken bevara deras välfärd i ett land där många människor lever på överlevnadsgränsen.
Det jag tänkte skriva om här är tankar jag burit med mig efter den etnografiska delen av min studie. Jag gjorde observationer och intervjuer på en religiös fristad för kor här i Sverige. Att ta hand om kor och vårda dem hela livet är en viktig del av att praktisera kobeskydd inom hinduismen och gården jag besökte tillhör ett Hare Krishna-samfund. Jag är glad över hur välkomnad jag blev och hur öppet de ville svara på mina frågor.
Det bor 13 kor och kastrerade tjurar på gården och de har kommit dit av olika skäl. En del skulle ha avlivats av ekonomiska skäl (det anses för kostsamt att behandla mastit på en ko över en viss ålder t.ex.), en del skulle ha avlivats för att de inte fick några kalvar. Kor, liksom alla lantbruksdjur, värderas ju i vårt samhälle helt efter sitt ekonomiska värde. De avpersonifieras helt, i stark kontrast till hur vi ser på husdjur som hundar och katter. Ibland händer det faktiskt att individuella kor lyckas kasta sig ut ur denna anonymitet – som fallet med den tyska kon Yvonne, som rymde på väg till slakthuset och levde i skogen i tre månader medan tidningarna skrev om henne på ett så personligt sätt att det blev folkstorm för att hon inte skulle gå till slakt när hon väl fångades in. Men de flesta individer passerar obemärkt förbi oss och i vårt post-domesticerade samhälle är det få människor som alls har någon direkt kontakt med lantbruksdjur.
På den här gården var det mycket tydligt att djuren sågs som vänner och personligheter, men det som gör dem mest kontroversiella i vårt samhälle är att de praktiserar (i den mån det är möjligt) Ahimsa, och alltså helt vänder sig emot all form av avlivning. Detta var en plats där kons välfärd månas om på djupet under hela djurets liv, men där döden inte tillåts skyndas på. Jag är en vän av att vi har möjlighet att minska det lidande ett djur upplever kring sin död. Men jag finner det intressant att många tycks mer provocerade av en plats som av religiösa skäl vägrar avlivning, än av det långt mer utdragna lidande som många kor inom industrin utsätts för. Säger det något om vårt samhälle att ideologiska skäl kritiseras mer än ekonomiska? Kon har oerhört starka moderskänslor och skiljs ändå från sin kalv direkt (eller i ekologisk produktion, efter ett par dagar). Glädjen vi ser under den nya traditionen “kosläpp” beror på att djuren stått inne under större delen av året. På denna gård går djuren ute om de vill hela året, med möjlighet att gå in, och de går med sina kalvar tills de själva väljer att avbryta digivningen (oftast mellan 12 och 14 månaders ålder).
En frågeställning som för mig blev tydlig under detta arbete kom sig av den starka relation som min guide på gården hade till djuren, hon jämförde dem flera gånger med morföräldrar och andra familjemedlemmar. Jag funderade en del kring att man blir en slags gränsbrytare då man har en stark relation till ett djur som vi traditionellt sett ser som råvara, objekt. Man bryter normer. Det här sker inte bara i relation till denna typ av center, det finns många exempel. Exempel från en helt annan plats (USA) är ett flertal grisar som fungerar som emotionella terapidjur för människor som fått rådet att skaffa djur som tröst i sorgen efter en anhörigs död. Av olika skäl har de skaffat gris istället för mer traditionella terapidjur, fått ett starkt band till dessa djur och mått bättre, bara för att stöta på problem som hot om vräkning eller böter på grund av att de har fel husdjur (inte då baserat på att djuren far illa på något sätt, utan enbart utifrån att lantbruksdjur ska befinna sig i produktion och inte som husdjur).
Att vägra avlivning väcker känslor. En del handlar om den etiska aspekten, är vi inte skyldiga de djur vi håller nära att minska deras lidande när vi kan? Men frågan är större än så, och jag tror det är bra att problematisera det. När det kommer till djur, till skillnad från människor, är vårt fokus helt på livets kvalité och aldrig på dess inneboende värde. ’Döden är inget djurskyddsproblem’ säger vi, för att ett djur inte lider efter din död. Men döden innebär också en förlust av en möjlig positiv framtid, och när det gäller människor ser vi det. Kanske är det därför vi talar om ”mord” av människor, men bara använder att ”döda” för ickemänskliga djur? När det kommer till en allvarligt sjuk ko finns det kanhända inte mycket utrymme för en positiv framtid, diskussioner kring dödshjälp visar på att många människor skulle önska att det fanns fler möjligheter att förkorta lidande även hos vår egen art. Men uttrycket används för många djur som inte är varken gamla eller sjuka. Hemlösa katter på djurhem. Överskott av individer på en djurpark. Djur tillåts i allmänhet inte ha ett egenintresse av att fortsätta sitt liv. Men sanningen är att vi inte vet, vi har faktiskt ingen aning om hur djuren själva ser på saken, om de kan reflektera över det och i så fall hur. Den här synen är en förlängning av vår vana av att se på djur som objekt istället för subjekt.
Naturligtvis är diskussionen komplicerad, och frågan alltid vad alternativet är. Men det är allt för lätt att bara se på lidande som faktor, och låta bli att problematisera den relation vi har till djur. Jag tror att vi måste våga rannsaka vad vi tycker och varför. Det är inte alltid lätt, och kräver mycket eftertanke.
