Under de senaste åren har det hänt mycket på forskningfronten vad gäller tankar om domesticering av hunden. Det klassiska sättet att se på domesticering är att människor fångade in vilda djur, tämjde dem och sedan började bedriva avel. Paret Coppinger (läs en intervju här) kom istället med en teori om självdomesticering hos hund – att vissa individer av varg sökte sig till människans boställen, framför allt för att det fanns matrester att finna, och att dessa (mer orädda) individer är de som så småningom gick mer och mer mot att samleva med människor och förändras som art.
Utöver hur det gick till är det intressant vilka av alla möjliga djurarter som domesticerats under tidens gång. Jämfört med det relativa fåtalet arter som har blivit tamdjur finns det en betydligt större mängd däggdjursarter som ibland fångats in som ungar och hållts som tama exemplar runtom jorden, men som aldrig gått mot att bli egentliga husdjur. En del av domesticeringsprocessen är att djur mister en del av sin snabba reaktionsförmåga och flyktbenägenhet. Varför gick detta att minska hos visa arter men inte andra? Och hur mycket spelar det in hur starkt det här beteendet är från början?
En art som hunden har förändrats på många sätt, medan vissa djur, som katter och hästar, är i jämförelse lite påverkade av domesticeringen. Katten är ett sådant djur som människan inte haft så stort behov av förändringar hos, som råttfångare och sällskap har de dugt bra som de är. För hunden har vi däremot hittat otaliga användningsområden.
Ett område där det sker mycket forskning är inom kognition och dess paralleller till domesticering. Här och Här kan du läsa mer om de studier som visat att hundar tolkar människors gester, och förstår handpekningar, bättre än till exempel vargar och schimpanser. Forskarna som utfört experimenten ser det som ett bevis på att hunden som art har formats av domesticeringen till att bättre tolka människors kroppspråk därför att det har gynnat dem. Men dessa slutsatser har inte stått utan kritiker. Här finns exempel på studier som motsäger att hunden är så unik, genom att man socialiserat individer av andra arter (även icke domesticerade) under de perioder i tidig utveckling som bäst stämmer överens med respektive arts socialiseringsfaser. Då har man fått både andra hunddjur, och till exempel arter av fladdermöss, att kunna följa människors handgester lika bra. Något som motsäger att det är något unikt som hänt just under hundens process mot att bli hund.
