Om man läser mina senaste inlägg om hundträning kanske man får känslan att jag är emot all träning av hund.

Det är jag ju inte! Av två skäl.

Dels för att det skulle omöjliggöra saker som är väldigt roliga för både hund och ägare. Rallylydnad, Nose work, specialsök, allt sådant bygger förstås på träning, och det vore synd att missa eftersom det ger så mycket för både människa och hund.

Men det andra skälet är det som styr vårt samhälle. Vi vill hålla hundar på ett visst sätt, som på många sätt går emot deras naturliga sätta att vara, och därför måste vi träna vissa saker. Om vi ville att hunden ska fungera i vårt samhälle.

Om jag vill att Vera ska kunna gå lös måste jag lära henne att komma på inkallning, för hänsyn till att inte alla vill möta en glad lös hund. Om jag vill att min sociala hund ska kunna vara med när jag jobbar måste jag ge henne vissa saker som hon gärna har, som en kong med fyllning eller ett ben, för att visa henne att jag vill att hon kopplar av när jag föreläser och inte interagerar med en massa människor då.

Vera på sin första föreläsning med mig

Jag har levt med hundar som fått leva helt fria liv under en längre tid i Thailand. De skötte sina egna relationer, sina uppgörelser kring saker, sina vandringar, helt utan mänsklig inblandning. Det lärde mig mycket, också sådant som jag tycker är värt att ta med mig till hundar som lever här i Sverige! Inte minst

1) De hade en tydlig ledare. Denna var den hund som var mest socialt kompetent. som medlade bäst mellan de få konflikter som uppstod, som var vänlig och mycket trygg. Absolut inte någon som satte sig över andra med våld.

2) De hade tydliga normer som gällde inom gruppen. Dessa var mycket lika de normer som uppstår inom en harmonisk (blandarts, med människor)-familj.

Den (ganska långa tid) som jag tillbringade med dessa hundar lärde mig väldigt mycket som jag tycker är värt att ta med till hur vi har hundar här i Sverige. Men det betyder inte att jag ser det som en utopi att låta våra hundar här springa fritt, så som det var förr i tiden. I det samhälle vi har nu är det nödvändigt att träna hundar till viss del här. Att komma på inkallning, om man ska springa fri. Att inte kasta sig på människor, om man är social. Osv.

Godislådan står öppen! Pocis och Vera utforskar glatt ihop

Men det jag vänder mig emot (för egen del, detta handlar om hur jag vill leva med djur!) är när träningen tar över relationen Det går att vara väldigt styrd av kontroll och ändå träna med positiv förstärkning, Det går att mena sig träna positivt men neka djuret vad denna behöver för att förstärka värdet av belöningen. Det finns saker som vi skulle behöva uppmärksamma där, i vad det egentligen innebär att träna med positiv förstärkning. I vad valfrihet betyder.

Jag var på en föreläsning med en man som arbetade med försöks-apor. Han berättade lyckligt hur mycket välfärden höjts då de började träna med positiv förstärkning istället för tvång. Jag frågade honom vad som händer med en apa som väljer att inte delta och han svarade ärligt att de blir inte långlivade, för det går ju inte. Är det valfrihet då?

Så ser det ju förstås inte ut med hundar. Ändå måste vi ställa oss frågan, vad är egentligen ett fritt val?

Och för mig, för mig personligen med mina djur, behöver träningen vara en bisak och relationen det viktiga. De normer som vi sätter upp som inte handlar om träning utom bara om hur vi har det i familjen måste vara det som spelar mest roll.  Och nej, det är aldrig svart och vitt. När jag går in och säger att “så här gör vi bara” kan det vara att visa en norm. När jag går in och lär Vera att om hon håller sig lugn när katterna äter får hon slicka skålen efteråt, är det förstås en form av träning. Det är inte alltid lätt att skilja ut. Men jag vill inte att vår samvar0 främst styrs av träningsplaner för hur hon ska bete sig.

För mig är det viktigaste och det bästa i vår samvaro när hon får lov att vara den hon är. Trots att jag inte alltid kan bara låta henne vara det, för att vissa saker måste fungera helt enkelt.

Men när jag, som vegan, kan gå in och göra ett viltspår till henne som bygger på hennes hund-jag. När jag skapar ett spår som jag vet att hon kommer att gå igång på, för hon är inte jag, hon är en hund.

Och att verkligen få var hund, helt utan styrning, det är min bästa stund med henne!

Jag kan ärligt se det som ett nödvändig ont att jag till viss del behöver träna, behöver forma hennes beteende, för att passa i det samhälle vi skapat. Hur roligt jag än kan tycka att det är att träna in något (för det är det ju!). Trick, rallylydnad, sökande efter specifika dofter… de sakerna är jättekul och någonting vi gör ihop.

Men vardagsträningen, en där som måste göras för att fungera i den värld vi har? Den är jag kluven till. Jag gör den, och självklart med positiv förstärkning, men någonstans går det mig alltid emot att träna in något som är emot vad hon egentligen skulle vilja göra. Och jag tror att jag behöver låta det vara så. I en mening finns det en längtan efter att bara låta henne vara som hon är. I vårt samhälle får jag istället göra det bästa möjliga av det, låta henne vara som hon är i den mån det går, och träna på ett sätt som inte gör henne illa i övrigt.

 

 

Pin It on Pinterest

Shares
Share This