Jag har aldrig haft en hund som morrat åt mig. Jag har haft en hel del hundar, och räknar man in hundar jag levt med utomlands och hundar som levt i min familj är de ett helt gäng nu. Av olika raser, personligheter, en hel del med diverse problematiska beteenden då alla varit omplaceringar. Jag har aldrig haft en hund som morrat åt mig.

Fram tills nu.

Vera kom till mig som valp, hennes mamma togs från kaotiska förhållanden men hon föddes på ett djurhem och kom till mig som åtta veckor gammal. Och morrade första gången strax innan sitt första löp. Jag var helt överrumplad!

Att ha haft många hundar och aldrig blivit morrad åt kan lätt leda in en på samma bana som de föräldrar som haft barn som alltid ätit allt/gått till skolan/lugnat sig vid utbrott – det kan ge en känsla av att det är ens egen förtjänst att saker fungerar smidigt. Sedan kanske man får ett till barn som av en eller annan anledning inte har lika lätt för saker och i bästa fall tränas man i sin ödmjukhet och lär sig att förstå att individer är högst olika och att det inte är något grandiost man gjort som gjorde att ens barn (åt/gick i skolan/lugnade sig vid utbrott). I mitt fall välsignades jag med ett första barn med olika funktionsvarianter och fick lära mig direkt att det inte är riktigt så enkelt som vi så gärna vill att världen ska se ut. När mitt nästa barn kom blev jag chockad åt andra hållet (för han åt/gick i skolan/lugnade sig vid utbrott! Men jag gjorde ju ingenting annorlunda! Jag var fortfarande precis likadan).

På det här sättet är barns föräldrar och hundars ägare inte särskilt olika faktiskt. Vi vill gärna att den andres beteende ska återspegla hur bra vi själva är. Det är därför det är så urbota sorgligt att se hur ägare till hundar som är fullkomligt nedbrutna av rädsla att göra fel och därför exemplariskt lydiga hyllas som mästerliga tränare. Ingenting är så lätt som att bryta ned en individ som är beroende av dig. Det är allt det andra som är mycket svårare.

Men åter till Vera. För alla relationer har ju en förmåga att lära oss något alldeles nytt, om vi bara vågar lyssna. Och Vera morrade. Vid viss beröring. Vad gjorde jag? Ja, det jag inte gjorde var att tänka att nu jävlar, hon har inte fattat att det är jag som bestämmer här. Vad jag inte gjorde var att brotta ned henne eller bestraffa henne till att inte morra igen. För ett morr är så väldigt mycket bättre än ett bett. Och hunden som får lära sig att inte morra blir hunden som inte varnar före något annat.

Vad jag gjorde var att hitta andra sätt vid denna beröring. Och se att efter hennes löp försvann det helt. Uppenbarligen var det alltså andra faktorer, hormonella som gav kanske smärta, kanske bara en extrem spänning i hennes kropp, en väldigt starkt förhöjd integritet, som gjorde detta.

Nu är hon på väg in i löp igen. Vi har hittat andra sätt att komma ut ur bilen, in i bilselen, som gör att hon inte behöver morra åt mig. Istället är det nattetid, då hon blir väckt, som hon reagerar starkt. Och jag försöker hitta vad vi kan göra då så att hon inte ska behöva reagera så starkt. Jag vet att efter löpet kommer det försvinna.

Och genom dessa trassliga vägar lär hon sig att det går att lita på mig också då hennes kropp är obekväm och hon säger till på hundars vis. Och jag lär mig att jag är en person som kan ha en hund som morrar. Jag hade kunnat gå en annan väg, att bli arg och kränkt och känna att hon inte SKA signalera på det sättet till mig. Vad hade det gjort med oss? En sämre relation så klart, än den vi har idag och som jag skulle säga är precis den relation jag vill ha med min hund. Och jag hade inte lärt mig något alls om jag vägrat lyssna.

Jag har aldrig haft en hund som morrat åt mig. Nu har jag det.

Och hon är precis som hon ska vara.

Pin It on Pinterest

Shares
Share This