Min senaste studie handlade om ett ämne som hittills varit outforskat, något som gjorde det både komplicerat och intressant att utforska. Jag tittade på relationen mellan djur och människor under barnfödsel, dvs när djur är närvarande då människor föder. Jag var nyfiken på detta ifrån två håll. Utifrån känslan och upplevelsen hos den som föder, varför man vill ha sitt djur med och vilken roll det spelade, känslomässigt eller på andra sätt. Och så förstås, i den mån vi kan tolka det i efterhand, vad det kan tänkas betyda för ett djur att närvara.

Min studie är närmast att ses som en pilotstudie, en grupp på 12 kvinnor och 2 barnmorskor som intervjuades och det är svårt att dra några större slutsatser från en så pass liten grupp. Särskilt då det inte finns några tidigare studier att jämföra med. Det är dock ett ämne jag hoppas kunna återkomma till i framtiden, för det som kan låta som ett smalt område har visat sig ha väldigt mycket att berätta om vår relation till de djur som lever nära oss, och det öppnade upp för många spännande områden att forska vidare i.

 

2328986800_83bd726358_o

En mycket tydlig del var valet av djur; katter var mycket mer vanligt förekommande att ha med än hundar eller andra sällskapsdjur. Detta stärktes även av barnmorskornas berättelser då deras samlade erfarenhet av födslar där djur varit med var mycket stor vilket tyder på att det här är en skillnad som även skulle ses med en större grupp intervjuer. Detta fick mig att fundera kring huruvida vår relation till hunden i högre grad återspeglar en förälder-barn-relation, så att vi oftare känner oss ansvariga för hundens känslor och oroade över att den ska stressas (oro för hundens upplevelse var ett vanligt skäl att välja bort att ha sin hund med). Flera studier de senaste åren har också pekat på likheter mellan hund-människa och vuxen-barn relation då hormonella och neurofysiologiska reaktioner har jämförts. Men om det stämmer, vad är det som gör att vi lättare intar en förälderliknande roll just för våra hundar? Eller gör vi det för våra djur överlag, men det tolkas mer så när det handlar om hundar?

Katten ses ju ofta som mer självständig och kapabel att klara sig själv. Samtidigt är våra katter ett djur som plågas av mytbildning och uppfattningar som anses vara allmänna sanningar, men som många kattägare inte håller med om (för den som vill gå på djupet i detta ämne rekommenderar jag Alger och Algers bok om kattens kultur). Vad som framkom med tydlighet ur berättelser där katter varit närvarande var den djupa relation, präglad av starka känslor och vad som föreföll vara empati över artgränserna från båda håll, som centralt tema. Katterna bidrog till lugn, trygghet och valde aktivt att vara där (de flesta var utekatter och hade kunnat gå när de ville). De tolkades som lugna, avslappnade och “naturliga” med vad som skedde. En ordlös kommunikation som flera beskrev som en väldigt viktig del av processen.

Under senare år har en fullständig explosion av forskning kring hundens och människans relation skett. Inget fel med det, det är underbart att sällskapsdjur äntligen ses som värda uppmärksamhet. Problemet, som jag ser det, är när det blir så väldigt starkt fokus på en art. Ju fler studier som kommer om hur stark och speciell vår relation till hunden är, ju mer riskerar andra arter att komma i skymundan. Vi kan lätt få intryck av att vi bevisat att vissa förmågor finns hos hunden, och hunden enbart, när vi i själva verket inte har undersökt huruvida andra arter har samma förmåga. Ett av få områden som (nyligen) undersökts vad gäller katt är huruvida katter, som hundar, söker stöd hos sin ägare när de konfronteras med ett okänt objekt. En studie detta år publicerades i år, där resultatet är att katter beter sig på ett väldigt liknande sätt som hundar i en sådan situation, ett tecken på anknytning mellan ägare och katt. Självklart finns det skillnader i både domesticeringshistorik och arternas levnadssätt som skapar gruppmässiga skillnader mellan katt och hund som arter, och dessa kan vara nog så viktiga att undersöka. Men det betyder inte att katter inte kan ha lika starka band till sina ägare som hundar kan. Det intressanta här för mig är just att detta är det enda område där man har utforskat katter kring de frågor som man utforskat hunden för. Hur mycket av våra tolkningar av hundforskning handlar om vad hunden är helt unik som, och hur mycket handlar om vad vi faktiskt söker efter? Det vet vi inte idag, ändå dras ofta mycket stora slutsatser på artnivå.

Oxytocinforskning är ett område där hundar kommit in på olika sätt, ett flertal olika studier har visat hur både hundar och deras ägare får förhöjda värden av oxytocin vid beröring och ögonkontakt. Nyligen kom en grupp forskare ut med resultat av sitt experiment där de hade sett att hundägare får förhöjda värden av oxytocin när deras hundar tar ögonkontakt, men att motsvarande effekt inte kan ses på ägare till vargar som de flaskuppfött eftersom vargarna inte tog ögonkontakt. Forskarnas tolkning var att detta stärker än mer hur lika barn våra hundar är för oss. Studien, eller snarare dess tolkningar, har dock fått kritik på grunderna att man inte vet mer än att vargarna var flaskuppfödda, vi vet inte om relationen mellan varg och människa var alls jämförbar med den mellan hundarna och deras ägare. Clive Wynne, som arbetat med vargar på Wolf Park i USA under många år, säger sig ha sett många vargar som har ett starkt band till människor och just därför tar ögonkontakt med dem och han är övertygad om att detta ger exakt samma hormonella effekt på människan som om vargen vore en hund. Han menar alltså att studien visar på en skillnad i relation mellan specifika djur och människor, inte en medfödd skillnad mellan arter på grund av att den ena länge samlevt med människor. Det är intressant att överföra detta till katter, eftersom vi inte gjort några kvantitativa studier om emotionella effekter av samspelet mellan katt och människa.

Det finns som jag ser det två stora problem när fokus blir så stort på en av våra sällskapsdjur. Det ena är, som jag redan varit inne på, att andra arter kommer i skymundan då det inte anses som att de har lika stor förmåga till anknytning med människor. Det innebär också att deras välfärd kommer i skymundan. När det gäller katter vet väl de flesta att deras låga status är ett enormt djurskyddsproblem. Det andra problemet jag ser är att när vårt fokus på hunden blir så stort kan det innebära en risk att hunden får orimliga krav på sig. Hunden ska vara vår närmaste och mest lojale vän, relationen ska vara oerhört djup, hunden ska kunna se, tolka och förstå oss människor på ett unikt vis. Det räcker att ta en titt på youtubeklipp för att se hur ofta hundar missförstås i filmer som läggs ut där de tolkas på ett alldeles orimligt sätt. Hur blir vår syn på de hundar som faktiskt inte är så här? Oavsett om det handlar om ras, livshistorik, personlighet eller en kombination är alla hundar inte desamma.

http://stylishblur.tumblr.com/post/2057519878/dog-tools-camera-app-tiltshift-gen

För att knyta ihop några av de frågor jag berört vill jag gärna återgå till oxytocin, som ju spelar stor roll just vid barnfödsel. Oxytocin har en smärtlindrande effekt bland annat och flera kvinnor i min studie upplevde en smärtlindrade effekt av kattens spinnande och att katten spann mycket och högt och höll sig nära. Skapar det en ökning av oxytocin hos människor? Det finns en mycket intressant, stor studie på katters spinnande (som katten ju inte bara använder sig av vid välbehag) som visar att spinnande på en viss frekvens har kraftigt smärtlindrande och benläkande effekter (så pass att det börjat forskas i möjligheten att använda inspelade ljud av spinnande som terapi för människor efter operationer). Att utforska om katten medvetet använder detta för att ge en effekt på andra individer är förstås extremt komplicerat och än så länge kan vi bara spekulera. Det i sig är spännande nog.

Det finns en studie om hundar där de tolkas reagera på andras känslomässiga stress  genom så kallad emotionell smitta, som anses vara en av de mest basala formerna av empati. Detta undersöktes genom att hundar släpptes ihop med människor som låtsasgrät och hundarna betedde sig då oroligt och stressat eller undergivet. Det tolkas som att hunden smittas av andras sinnesstämningar (eller spelade sinnesstämningar i detta fall) och inte drivs av någon medveten form av empatisk förståelse och vilja att hjälpa och trösta (i detta fall, huruvida de kan göra det är inte sagt). Jag är lite fundersam kring sådana här arrangerade experiment. Självklart kan hundar smittas av sinnesstämningar och drivas enbart av oro och stress ibland så jag ifrågasätter inte tolkningen just här. Men om vi försöker oss på att leva oss in i hundens situation här, hur upplever den experimentet? Tror vi inte att hundar märker att någon spelar utan att förstå exakt vad det är som sker? Är inte det stressande om något? Vad hade hänt om vi undersökte en äkta situation istället med människor som kände något på riktigt? Att konstruera situationer som ska återspegla emotionella händelser är något jag tror är oerhört förvirrande, för alla djur. Jag vet att jag själv hade blivit väldigt konfunderad av att utsättas för dylika experiment!

För att återkomma till grundtemat; Vad kan det innebära för ett djur, i det här fallet främst katter, att närvara vid en sådan här händelse? Många gånger nämndes det att djuren var en del av familjen och att deras närvaro kändes självklar. Fokus låg också på det stöd som de förmedlade men det centrala där var just relationen, det kärleksfulla och starka band som fanns sedan långt innan mellan kvinna och katt. Här tänker jag att vi kommer in på något som gör att dessa djur, som spontant uppträtt på ett stöttande och lugnande sätt i en för dem ny situation, skiljer sig ifrån tränade terapidjur. Jag tror nämligen att den positiva effekt kvinnor som har fött med egna djur närvarande handlar just om den relation de har med djuret sedan innan.

En antrozoologisk studie utförd förra året tittade på terapidjur ur ett annat perspektiv än det vanliga, nämligen djur som spontant blivit terapidjur för känslomässigt stöd. De hade alltså inte valts ut och tränats för uppgiften utan de levde med sina ägare och i sitt samspel med ägaren hade de börjat bete sig på ett sätt som hjälpte dem terapeutiskt på olika sätt. Studien utforskade djuren som aktörer med fri vilja och vad detta val kan ha inneburit för dem och fokuset låg även här på just relationen mellan människa och djur, den som fanns där innan det terapeutiska samspelet inleddes. Det är ett väldigt spännande tema inom terapidjurs-forskningen tycker jag, för i den stora boom som skett kring djurassisterad terapi är det viktigt att utforska alternativa delar av detta vida fält. Situationer där relationen kommer först och där djuret tolkas som att spontant välja uppgiften är ett sådant fält som jag hoppas kommer utforskas mer.

En bild jag finner värdefull i sammanhanget är denna

index
Av Tieliu Gu

Många djur har setts agera “barnmorskor” åt artfränder men detta är ett av få tillfällen som det har fångats på bild. Forskaren som råkade se det hela sa
“Midwifery is a common practice in almost all human societies. But it has been believed to be a unique human behaviour.”

(kontakta mig om du vill få en referenslista för alla de studier som nämns i inlägget)

[contact-form][contact-field label=’Namn’ type=’name’ required=’1’/][contact-field label=’E-post’ type=’email’ required=’1’/][contact-field label=’Webbplats’ type=’url’/][contact-field label=’Kommentar’ type=’textarea’ required=’1’/][/contact-form]

LinkedIn
Instagram