”Medlidande med djur beror på en idiotisk övertro och fruntimmersaktig medömkan”
Så skrev Spinoza, kollega till Descartes, en av de män som har grundat den världsbild som vårt ”västerländska” samhälle därefter har följt.
Rene Descartes arbetade hårt på att bygga bilden av att världen består av skilda delar – själ och kropp, man och kvinna, kultur och natur, djur och människa. Han opererade hundar utan bedövning inför människor för att visa att då de skrek var det endast en automatisk reaktion, en maskinell respons, ingen verklig känsla av smärta eller upplevelser.
Spinozas citat är så grundläggande för den syn som präglar oss än idag. Att känna med, att känna kroppsligt, att känna intuitivt, det är något som kvinnor, som ”fruntimmer” gör, det är inte intelligens, inte forskning och det är inte värdefullt.
Ja, vi har kommit en bit sedan 1600-talet! Men vi är ännu kvar i den här synen på många sätt. Att forska om djur på ett korrekt sätt är ännu ofta ansett som att göra det på ett naturvetenskapligt sätt. Att förvärva kunskap måste ske med ord och termer, med mätbara instrument, aldrig ordlöst, intuitivt och kroppsligt. Det är fortfarande ansett fel. I det som är fel hamnar alla de som lätt raljeras över, de galna kattsamlarna, djurkommunikatörerna, de som svävat iväg i flummighet.
Jag möter så många som inte varit hemma i det här. Som har starka upplevelser, mängder av förvärvad kunskap som inte har fått spela någon roll. Och ja, de är kvinnor, nästan alla.
Vad händer i en värld då vi börjar ge ett värde till det som inte kan mätas och bedömas genom experiment? Vad händer då vi börjar samla all förvärvad kunskap som inte platsat i vetenskapliga tidskrifter och ge även det ett värde?
Jag är ju själv skolad i naturvetenskap. Jag har en lång utbildning i biologi bakom mig. Jag kan med lätthet ta mig igenom rapporter och sammanfatta dem. Men det finns så mycket mer än naturvetenskap som är av värde när det gäller djur och människor tillsammans. Det finns så mycket som behöver få beskrivas. Därför att det säger något. Därför att det ibland, ja faktiskt, säger mer än experiment med prydliga kontrollgrupper någonsin kan göra.