index  www.travellersworldwide.com

Då är mitt råd: gör det inte! De senaste 10-15 åren har marknaden för ‘volontärturism’ att betala för att arbeta med till exempel däggdjur som elefanter, orangutanger och lejon runtom i världen, fullkomligt exploderat. Det finns idag en mycket stor mängd resebyråer helt inriktade på denna verksamhet som ska vara ”helt skild från vanlig turism”. Upplevelsen beskrivs som något som ”kan få ditt CV att sticka ut från mängden” , resebyråer inriktade på ett exotiskt ”Gap Year” marknadsför djuren som om de är på en meny av upplevelser att välja från och det har blivit en stark trend att ha en selfie på facebook med sig själv tillsammans med någon typ av exotiskt däggdjur. Eftersom det handlar om stora summor (exempelvis kostar det 3395 pund att få arbeta på Sepilok, det mest populära centret på Borneo) skapar det en marknad för väldigt oseriösa aktörer som ser ett tillfälle att locka turister och deras plånböcker till sig. På humansidan finns det idag forskning om att boomen i volontärturism på barnhem har skapat en efterfrågan på barn och att föräldrar övertalas till att sälja sina barn för att fler barnhem ska kunna öppna.

images www.travellersworldwide.org

Nu tar jag orangutanger som exempel här eftersom det är ett djur som jag känner starkt för, själv har arbetat med och nyligen gjort en studie om. Men mycket kan appliceras på andra djur, det är i allmänhet de stora karismatiska däggdjuren som drar flest besökare. Det finns väldigt seriösa projekt som också tar emot betalande volontärer. Vill man uppleva att vara i närheten av orangutanger är det dem man ska besöka. Då gör betalningen en riktig insats eftersom pengarna är kontrollerade till att göra genomtänkt nytta och man får möjlighet att besöka de fantastiska platser som Borneo och Sumatra är. Men den stora skillnaden är att på sådana platser tillåts ingen som helst närkontakt mellan besökare och apor. Ett projekt som tillåter närkontakt är aldrig ett seriöst projekt. Varför är det här så viktigt? Här kommer några viktiga skäl:

– Närkontakt mellan tillfälliga besökare och orangutangungar ger en 50% höjd risk att ungen dör av zoonoser, sjukdomar som kan smitta mellan människor och djur. En enkel förkylning för oss kan innebära en dödlig risk för en orangutangbebis.

– Även om det på senare tid har ifrågasatts hur väl det verkligen fungerar är tanken med rehabilitering att djuren ska kunna återanpassas till ett liv i skogen. Att vänja sig vid beröring och umgänge med en strid ström nya människor har stor påverkan och ökar risken att de inte kommer kunna leva ett naturligt liv. Orangutanger har egna kulturer och dessa måste värnas om, de behöver inte mer påverkan ifrån människor som inte har utbildning i hur de själva ska anpassa sig till djuren istället för tvärtom.

– Orangutanger (och många av de andra djur som är populära i denna typ av verksamhet) är mycket starkt påverkade av sina tidigare upplevelser och kan t.ex. få Post-traumatiska stressymptom. De befinner sig där de gör för att de blivit föräldralösa, sett sina mammor bli dödade och sedan tillbringat en tid med de som dödat henne, ofta under svåra umbäranden (en av fem ungar överlever smugglingen) innan de konfiskerats och tagits till centrumet. Det sista en ung individ med traumatiskt förflutet behöver är att knyta an till människor som ska vara där i ett par veckor eller månader, varje separation blir ett nytt trauma.

Bild_5

Pengar styr. Hur mycket välvilja man än reser iväg med för att arbeta volontärt är det ett faktum att man kommer från en privilegierad position.

Idag tog jag en promenad med en vän som då hon hörde var jag skrivit om frågade
– Men finns det ett behov på platsen av utländska volontärer?
Det är en mycket bra fråga som alldeles för få ställer sig. Västvärlden tycks fortfarande leva kvar i påverkan från kolonialtiden och tror inte bara att det finns mer pengar här utan också alltid en mer gedigen och sann kunskap och kompetens än hos folk från andra kulturer. Nej, det finns inte ett behov av volontärarbetare från väst, som troligen varken talar språket eller kan något om kulturen. I allmänhet finns det däremot ett stort behov hos lokalbefolkningen att få arbete.

Om man på riktigt vill göra en insats och uppleva något ska man välja de centrum som sätter djurets välbefinnande i första hand genom att inte tillåta kontakt för besökare. Utöver att donera pengar kan man då komma att hjälpa till med saker som städning och berikning av hägn eller att förbereda mat. Den allra största insatsen kan man sedan göra i sitt hemland, genom att till informera och påverka människor till att sluta köpa regnskogsträ och produkter med palmolja, som odlas på nedhuggen skogsmark. I dessa produkters tillkomst ligger orangutangens allra största hotbild.

Frans de Waal har skrivit om den djurcentrerade antropomorfism som vi kan välja – att se att vi delar mycket med andra djur men intressera oss för det andra djurets egen utgångspunkt som grund – istället för den människocentrerade där vi helt utgår ifrån oss själva. Kanske är det en nyckel till hur vi kan börja att faktiskt förstå upplevelsen för den orangutang som poserar på ännu ett nytt foto med ännu en ny människa.

 

Pin It on Pinterest

Shares
Share This