I min bok ”hund och människa emellan” skriver jag om ”hunden hund”. Ni vet, den där vi alla har fått till oss, genom filmer och beskrivningar. Familjehunden som tolererar allt.

Att inte vara ”hunden hund” att morra, rentav nafsa, att försvara resurser, att inte glatt hälsa på alla man möter.. det går emot vår bild. Men de flesta hundar är ju faktiskt inte Hunden hund. För de flesta är just…hundar.

När något verkligen går över denna gräns blir det känsligt. Det läggs på oss som hundägare, hur kan du ha en hund som morrar tex?

Som i stort sett alla som läser denna text växte jag upp under en tid då allt lades på någon annan. Så, ett barn som inte beter sig rätt? Det är förälderns fel. En hund som agerar? Det finns inga problemhundar, bara problemägare.

Idag vet vi bättre. Vi vet att det finns många orsaker till en individs sätt att vara.

Och jag vet att hade jag en annan inställning skulle jag nu bli rasande över min nuvarande hunds sätt att vara. Hur hon vågar bete sig på detta sätt under nätterna? kanske hade jag försökt verkligen sätta henne på plats. Kanske hade jag tänkt att vi har varit för snälla mot henne, släppt fram detta morrande nattetid genom det? Hon reagerar nämligen under natten med ilska på alla intryck.

Men nej, respekt ger inte aggression. Mina barn säger det bäst; det är något fel som hon behöver hjälp med.

Ja, så är det. Min hund behöver medicinsk hjälp för att någonting är svajigt i hennes kropp. Det sista hon behöver är hårda ord och brutalitet. Ändå vet jag att om jag vore en oerfaren hundägare och sökte hjälp skulle jag lätt kunna hamna hos någon som just rekommenderade det. Som kanske menade sig veta genom att ha jobbat med aggressiva hundar (men låt mig då berätta; jag har arbetat med aggressiva djur som väger uppemot ett ton och aggression är aldrig lösningen.)

Och det här är ett problem jag hoppas ge mitt strå till stacken med min bok.