Normer styr vad vi tillåter oss att existera inom vårt medvetande, vilka som tillåts delta i vår sfär.

Vissa liv är egentligen ”icke levbara och därmed osörjbara” (Butler & Athanasiou, 2013, min översättning).

Dessa osörjbara, så många av dem som passerat genom mitt liv. Det är inte för att jag är unik jag säger så, alla som väljer ett liv där vi på olika sätt omger oss med djur kommer att, om vi bara tänker efter, ha en rad sådana öden i sitt minne. Öden som, med äldre ålder, annan kunskap, annan makt, vi kunde ha förändrat.

Öden vi sörjer just för att vi inte kunde göra just det.

Jag tänker att det kanske är dags att göra dem sörjbara. Att låta dem finnas.

Inte för att jag inbillar mig att det i efterhand betyder någonting för dem att jag sätter mig ned och beskriver deras öde.

Kanske är det mer än något annat en självisk handling i att det ger mig själv ett inre lugn?

Kanske är saker sällan varken helt själviska eller helt altruistiska utan väldigt ofta en blandning av allt möjligt. I det här fallet; om det hjälper mig att gå vidare så hjälper det mig att orka kämpa för andra djurs liv. På det sättet ges deras liv, de glimtar av det som beskrivs igenom mig, någon slags mening. Kanske.

Oavsett vad och oavsett orsak, här kommer de (i helt blandad och inte alls någon kronologisk ordning)

Jag arbetar på Skansen-akvariet, något jag har valt för att jag ville veta om mina fördomar om djurparker stämmer. Det visar sig vara än mer empatiskt frånkopplat än jag befarat. Det finns djur som lever någorlunda väl, i alla fall enligt våra riktlinjer och lagar, i själva uppvisningsrummen.

Sedan finns det de som inte lever där. De som lever på vinden, de som lever i små burar i väntan på att säljas vidare. I väntan på vinst. De för vilka berikning av miljön är någonting som inte någonsin kan gälla dem.

Han är en langur som lever där. Jag ska städa hans bur och jag är inte särskilt praktisk och har inte fått till hur jag ska låsa den inifrån. Han listar snabbt ut hur han ska öppna den. Och klättrar ut. Klättrar runt hela inhägnaden och där står jag och vet. Vet att om han tar sig uppåt nu så är fönstret öppet och vad händer sedan? Om han tar sig ut på Skansen? Kommer han att skjutas då?

Så jag ber honom, tyst och utan att ha något som helst belägg för min bön, att gå in igen. ”Jag kan inte hjälpa dig”. ”Snälla gå in igen för det blir inte bättre om du flyr”

Han klättrar in. Han är inne. Och ingenting jag gör kan påverka hans välfärd.

Jag bor på Borneo och tror, med viss naiv förhoppning, att det finns en mening i att man fångar in den enorma pytonhonan som visat sig vistas i närheten. Jag vill tro att det finns en mening men jag ska snart bli varse att det inte gör det. Jag är med och transporterar henne över ön. För att säljas till ett hotell som uppvisning, för turister, Hon får bo på ett hotell där man också har orangutangungar som flask-uppföds. När hon lägger ägg, en stor mängd ägg, äts de upp. Hon slåss för äggen innan de tas ifrån henne. Jag står intill.

När jag tar upp den här sammankopplingen med det kommersiella med chefen för viltvårdsanläggningen jag arbetar för får jag omedelbart sparken.

Hon är en babianhona på Skansen. Hon har fött en dödfödd unge som hon släpar runt på, det är en del av hennes sorgeprocess. Det ser inte snyggt ut för besökare.

Jag ombeds gå in och plocka ungen. Babianerna är upprörda och skriker. Ägaren till Skansen-akvariet briljerar med att han kan skrämma bort dem, att han inte har den rollen av omvårdnad som djurvårdarna har. Jag går ut på översta balkongen och skakar, i en blandning av rädsla för attacker (befogad sådan) och ren olust inför vad jag ska göra. Jag plockar upp ungen som hon skrämts bort ifrån. Jag lämnar den utanför och undrar om jag kan förlåta mig själv för vad jag nyss har gjort.

Han är en ap-unge, en makak, föräldralös, i Vietnam. Han lämnas till innehavaren av projektet som jag jobbar med. Hon är inte riktigt psykiskt stabil, hon sköter honom som ett barn och lämnar honom sedan plötsligt för att något annat kallar. Han försvinner.

Hon skriker hela natten. ”De tog honom” skriker hon och jag vet inte riktigt vem hon syftar på. Han tros ha slunkit ut. Han kommer inte överleva natten. Det är en lång natt.

….

 

Hon är en hund som tillhör en av Sveriges främsta djurtränare. Senare ska denna djurtränare ta sitt liv med en hagelbössa efter att ha dömts till djurförbud, men det är flera år senare. Jag är där för att hämta grisar till vårt djurkollo. Välmående grisar. Men det jag såg var mycket mer.

Hur kan denna tik sitta instängd med fullsprängda bröst i sin lilla, lilla inhägnad, utan omsorg? Jag vet ingenting om Länsstyrelsen. Jag vet inte hur det kan vara möjligt att en känd person får hålla djur så här. Jag åker därifrån.

 

Pin It on Pinterest

Shares
Share This